Den lidande psykoterapeuten : en essä som med sin fördjupning i Kierkegaards filosofi, vill undersöka färdigheten att lida som receptivitet, förståelse och utsatthet

Sammanfattning: I den här essän utforskas en händelse där en psykoterapeut under ett samtal upplever sig drabbad i förtvivlan av två ögonblick i ett professionellt samtal. Mot bakgrund av den händelsen avtäcks betydelsen och meningsfullheten i att lida, specifikt som en möjlig färdighet hos psykoterapeuten. Det görs genom utforskning av vad att förstå, vara receptiv och erfara förtvivlans utsatthet kan betyda för en psykoterapeuts kunnande med hjälp av filosofen Søren Kierkegaard. I essän lyfts inledningsvis problemet mellan naturvetenskapens strävan att säkerställa våra liv genom diagnostiska termer och det existentiella mänskliga villkoret att lida fram. Genom utforskandet tydliggörs hur den naturvetenskapliga synen på människan subtilt förskjutit ett lidande till något som i vissa fall först och främst ges namn via en diagnos eller med annan terminologi och med det förlorar en egen legitimitet men som även gör oss sämre förberedda att lida. En fråga som ställs och ges svar på är om en psykoterapeuts färdighet att lida indirekt kan legitimera lidande genom just den färdigheten. Kierkegaards texter används för att både förstå och ge lidande dels den legitimitet som lidande bör få dels se lidande som en stilla revolutionär handling genom hans blick. Ett avgörande moment som visade sig ta psykoterapeuten från förmågan att lida till färdigheten att lida var tigande.