Avtalsbundenhet till följd av konkludent handlande

Sammanfattning: Den svenska avtalslagen är mer eller mindre oförändrad sedan den trädde i kraft år 1915. Det är därför inte överraskande att flera kompletterande avtalsrättsliga regler har framarbetats med tiden. Konkludent handlande är ett exempel på en sådan regel som har fått sitt svar och betydelse i rättspraxis. Ett konkludent handlande är en situation då en avtalspart uttrycker en tyst, dvs. ”icke uttrycklig” viljeförklaring. Utväxling av anbud eller accept sker då inte uttryckligen utan betydelsen av viljeförklaringen får tolkas av motparten. Rättsläget är oförutsebart så syftet med uppsatsen är att utreda och analysera hur konkludent handlande resulterar i, eller påverkar avtalsbundenhet. En förutsättning för att en handling ska resultera i avtalsbundenhet är att handlingen har rättsverkan och benämns som en rättshandling. Vad det innebär att en rättshandling är konkludent är en av frågeställningarna i uppsatsen. Vidare analyseras hur avtalsbundenhet uppstår eller påverkas genom konkludent rättshandlande. Två förutsättningar uppställs för när en konkludent handling får rättsverkan. För det första ska omständigheterna vara ”tillräckliga”. För det andra ska omständigheterna ha framkallat ”befogad tillit” hos motparten. Motparten ska alltså ha fått uppfattningen om att handlingen konstituerat en viljeförklaring med syfte att grundlägga, förändra eller upphäva ett rättsförhållande. Bedömningen avgörs slutligen utifrån omständigheterna i det enskilda fallet. Enligt i uppsatsen berörda rättsfall får konkludent handlande sällan rättsverkan men bör ses som ett bra komplement till den svenska avtalslagen.