Vad är det vi gillar när vi gillar skådespeleri? Ett konstnärligt sökande efter teaterns unika potentialer som konstform

Sammanfattning: Med avstamp i en fråga som jag initialt formulerade Vad är det vi gillar när vi gillar skådespeleri ger jag mig ut i ett sökande efter att fånga och om möjligt med ord beskriva konstformen vi kallar skådespeleri, dess fulla potential och hur man skulle kunna gå till väga för att uppnå den. Min startpunkt i det här arbetet har varit en frustration över sakernas tillstånd och en upplevelse som scenkonstnär av att vi i det svenska teaterklimatet inte i tillräcklig grad lyckas använda oss av det där som gör just teaterrummet och teaterupplevelsen unik. Min erfarenhet är att teaterkonsten för många och kanske speciellt för många unga idag ofta reduceras till en slags sämre kopia av filmen. Måste det vara så? Jag tror inte det. I mitt arbete söker jag på olika sätt efter en slags genomgående nyckel som kan beskriva teaterns styrka och potential som levande konstform med skådespelaren i fokus för att förhoppningsvis bidra till att öka intresset för teatern. I samtal och intervjuer med praktiker inom fältet; skådespelarkollegor Ulf Rönnerstrand, Lena B Nilsson, Danilo Bejarano, Karina Holla, stöter och blöter jag mina frågor och antaganden. Jag vänder och vrider på åsikter och egna erfarenheter också i perspektiv av viss litteratur som beskriver hur teatern historiskt utvecklat sig i Sverige respektive i mitt hemland Bulgarien. Under arbetets gång förstår jag att min fråga kanske behöver ställas på ett annat sätt än jag tänkte mig från början och att svaret jag söker handlar om något bortom bra eller dåligt, gilla eller inte gilla. Jag inser att jag snarare är ute efter att beskriva ett levande "nu" som kan uppstå på teatern. Jag inser också att jag bara kan komma en bit på vägen i min strävan efter att beskriva den där nyckeln med ord, och kommer till slutsatsen att den är något mycket mer fysiskt förknippat och bortom språket. Fram träder dock för mig genom undersökningen ett viktigt verktyg för att uppnå det jag söker efter. Nämligen det genuina intresset och leken som redskap. Jag kommer också åt vissa konkreta "taktila" verktyg jag tror kan hjälpa mig och andra i jakten på det "levande" skådespeleriet. Undersökningen synliggör även för mig vilken betydelse skådespelarens personliga engagemang och förmåga att göra sig själv intresserad har för resultatet. Hur skådespelaren genom att själv på sitt eget sätt ta ansvar för att vara intresserad och helt enkelt ha kul på scenen kan hjälpa till att skapa ett sådant unikt "nu" för både sig själv och publiken