Narkotika, farlighet och notorietet - Om farlighetsbedömningens funktioner och konsekvenser i narkotikabrottmålsprocessen

Sammanfattning: I svensk rättspraxis rörande narkotikabrott har brottsrubriceringsfrågor och straffvärdebedömning länge utgått från resonemang om art och mängd narkotika. Genom Mefedrondomen, som meddelades av HD i juni 2011, initierades en praxisomläggning som innebar att art och mängd narkotika i fortsättningen skulle tillmätas mindre betydelse vid grövre narkotikabrottslighet. För ringa narkotikabrott och narkotikabrott av normalgraden accepterades att bedömningen även i fortsättningen utgår endast från omständigheterna art och mängd. En förutsättning för att kunna beakta dessa omständigheter är att det går att jämföra olika narkotikaklassade preparat med varandra i farlighetshänseende. Av Mefedrondomen framgår att HD:s uppfattning är att resonemang om art och mängd vid brottsrubricering och straffvärdebedömning ska utgå från de generella farlighetsbedömningar HD har gjort av olika narkotikaklassade preparat. Under åren efter Mefedrondomen gjorde HD nya farlighetsbedömningar av olika narkotikaklassade preparat i en rad avgöranden. Med generella farlighetsbedömningar avser HD hur farliga olika preparat är i förhållande till varandra. HD:s bedömningar bygger genomgående på utlåtanden från sakkunniga förutom när det gäller heroin där uppgifterna om farligheten främst är hämtade från förarbeten. Bedömningarna är emellertid mycket osäkra och HD framhåller att försiktighet måste iakttas vid rättstillämpning som grundas på de generella farlighetsbedömningarna. Trots detta får farligheten alltid mer eller mindre betydelse både i rubriceringsfrågan och vid straffvärdebedömningen i narkotikamål. Genom att lägga generella farlighetsbedömningar till grund för straffvärdebedömningen uppnås viss effektivitet i rättstillämpningen men det innebär samtidigt att gärningspersonen i viss mån tillskrivs ett större ansvar än vad hen gjort sig förtjänt av. Farligheten antas dessutom vara en domstolsnotorisk omständighet vilket får till följd att farligheten som utgångspunkt inte behöver bevisas i det enskilda fallet om inte frågan tas upp av någon part. Det är i princip endast den rangordning av narkotikaklassade preparat i farlighetshänseende som följer av HD:s farlighetsbedömningar som kan omfattas av domstolsnotorietet. För den part som vill föra motbevisning om preparatets farlighet innebär det svårigheter då det inte är klart vilka aspekter av farligheten som beaktats när farligheten fastställts. Detta innebär undantag från principerna om omedelbarhet och det kontradiktoriska förfarandet, vilka utgör delar av rätten till en rättvis rättegång. De negativa konsekvenserna av dessa undantag drabbar i första hand enskilda narkotikabrukare.