Registerföring av rennäringens utökade rättigheter : Hantering av sedvanerätter i fastighetsregistret gällande mark med statligt ursprung

Sammanfattning: Enligt lag har renskötare i Sverige rätt att bedriva rennäring på mark som de själva inte äger. Beträffande mark som ägs, eller som tidigare ägts, av staten är rättigheterna mer långtgående och renskötarna får där exempelvis avverka skog för att tillgodogöra sig både virke och bränsle som behövs för rennäringen. När staten säljer mark till enskilda ska Lantmäteriet sedan 30 juni 1992 skriva in en notering i fastighetsregistret för att upplysa om att utökad renskötselrätt föreligger. Studien är en uppföljning av hur denna upplysning hanterats vid förrättningar gjorda i Arvidsjaur, Gällivare och Vilhelmina kommun mellan år 1992 och 2017. Genom att i fastighetsregistret leta reda på och granska utdrag för de fastigheter som staten överfört mark till ämnar studien ge en bild av hur inskrivningsarbetet skötts. Försäljning av statlig mark har främst skett genom det statligt ägda Sveaskog AB. Det härleder ett naturligt urval i form av de marköverföringar som skett från fastigheter ägda av bolaget. Fastigheterna som i sin tur erhållit statlig mark kategoriseras efter om de har inskriven uppgift om utökad renskötselrätt samt efter vem som är lagfaren ägare till fastigheten. Detta avgör om hanteringen har utförts korrekt eller inte. I Gällivare har inskrivning av uppgiften felaktigt uteblivit vid 65 % av tillfällena och inte heller i Arvidsjaur eller Vilhelmina har arbetet utförts korrekt. Resultatet ger också en inblick i förrättningslantmätarnas arbetsrutiner kring hantering av uppgiften. Resultatet visar att de har utvecklat en arbetsmetodik som går längre än vad Lantmäteriets handledande dokument anger. Detta är en av de företeelser som analyseras i studiens resultatanalys- och diskussionsavsnitt. Studien belyser bakomliggande faktorer till varför uppgift om utökad renskötsel kan ha uteblivit. Diskussion förs kring upplysningens tydlighet gentemot fastighetsägare samt hur uppgiften kan omformuleras och förtydligas så att alla ges möjlighet att förstå dess innebörd. De slutsatser som dras är att arbetet sköts olika bra på de respektive orterna, att förrättningslantmätarnas arbetsrutiner bör förtydligas eller införlivas i Lantmäteriets handledning och att lagstiftningen bör ifrågasättas då vi anser att den i vissa hänseenden inte överensstämmer med upplysningens syfte. Studiens konkreta förslag till förändring påvisar hur en tydlig och konsekvent redovisning kan uppnås i framtiden.