Taylor-regelns aktualitet och tillämpbarhet : En jämförelse av Taylor-skattningar i Brasilien, Kanada, Polen, Sverige och Sydafrika för åren 2000-2013

Sammanfattning: John B. Taylor, professor i nationalekonomi vid Stanford University, presenterade år 1993 en penningpolitisk regel som syftade till att vara ett hjälpmedel för centralbanker vid räntebeslut. Taylor-regeln är mycket enkel i sitt uförande och baseras på att styrräntan bör sättas efter två variabler: BNP-gapet och inflationsavvikelsen. Denna styrränteregel fick genomslag inom den vetenskapliga världen men spreds även till makroekonomisk praktik och medförde stora förändringar för penningpolitiken. Flera empriska studier har publicerats sedan Taylor-regeln tillkom och det råder det delade meningar om hur väl Taylor-regeln presterar för olika typer av ekonomier och hur användbar den är idag. Det har även uppkomit nya teorier angående trögheten i effekterna av styrränteförändringar och vid vilken tidpunkt dessa får en inverkan på inflationstakten. Syftet med denna uppsats är att jämföra hur väl den ursprungliga Taylor-modellen och en tidslaggad modell förklarar centralbankernas historiska styrräntesättning i fem länder med inflationsmål under tidsperioden 2000-2013. Analysen av resultaten görs med utgångspunkt i ländernas olika ekonomiska egenskaper samt tidsperioden som studien omfattar. Studien begränsas till jämförelser av de två Taylor-modellernas tillämpbarhet vid styrräntesättningar för länderna Brasilien, Kanada, Polen, Sverige och Sydafrika. De två modellerna modifieras också med en styrränteutjämningsfunktion.   Våra resultat tyder på att den ursprungliga Taylor-regeln presterar bättre i förhållande till den tidslaggade modellen när det gäller att förklara den faktiska styrräntesättningen idag för alla länder i studien utom Polen. Den tidslaggade presterar dock bättre än den ursprungliga för de utvecklade ekonomierna Sverige och Kanada under 1990-talet. Båda modellerna gör kraftiga över- och underskattningar som till stor del avhjälps med den utjämningsfunktion som vi tillämpar. Koefficienterna hålls konstanta över hela tidsperioden, vilket inte är rimligt då en viss dynamik bör inkluderas så att regeln justeras efter varje period då för mycket vikt läggs vid BNP-variabeln som såldes är en bidragande faktor till regelns över- och underskattningar. Regeln presterar bättre för ekonomier med stabila förhållanden mellan tillväxttakt och inflationstakt än för länder som lider av mer volatila förhållanden mellan dessa två variabler, likt tillväxtländerna i vår studie. Dessutom ger Taylor-regeln skattningar som ligger närmre den faktiska styrräntesättningen under de tidigare delarna av perioden för att sedan till större del börja avvika från den faktiskt satta styrräntan.   Slutsatserna som kan dras utifrån våra resultat är att den ursprungliga Taylor-regeln presterar bäst i att beskriva ett lands styrräntesättning sett till kvantitativa mått medan en tidslaggad modell tar större hänsyn faktiska förhållanden. Över lag presterar modellerna bättre för de utvecklade ekonomierna än för tillväxtekonomierna och huruvida storleken på ekonomin har någon inverkan är svårt att avgöra. Resultaten tyder också på att Taylor-regeln med tidslagg ligger närmre den faktiska styrräntesättningen för de utvecklade ekonomierna under 1990-talet än under perioden 2000-2013 medan den ursprungliga presterar bättre idag.