Ett stärkt skydd för barns personuppgifter och personliga integritet? - Dataskyddsförordningens reglering gällande barns samtycke som rättslig grund för personuppgiftsbehandling i samband med erbjudande av informationssamhällets tjänster

Sammanfattning: Den 25 maj 2018 träder Europaparlamentets och Rådets förordning (EU) 2016/679 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och det fria flödet av sådana uppgifter samt om upphävande av direktiv 95/46/EG (dataskyddsförordningen) ikraft. Förordningen ersätter då Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (dataskyddsdirektivet). Dataskyddsdirektivet som implementerats i svensk rätt genom personuppgiftslagen (1998:204) och personuppgiftsförordningen (1998:1191) har nämligen inte kunnat förhindra att en rättslig fragmentering och försämring av skyddet för enskildas personuppgifter och personliga integritet har skett inom EU. För att personuppgiftsbehandling ska vara tillåtet krävs det att sådan behandling sker på en i dataskyddsförordningen föreskriven rättslig grund. En av dessa rättsliga grunder är samtycke från den vars personuppgifter ska behandlas. Gällande barns möjlighet att lämna samtycke som rättslig grund för personuppgiftsbehandling i samband med erbjudande av informationssamhällets tjänster direkt till barn föreskrivs särskilda regler i dataskyddsförordningen. Dagligen använder sig barn och ungdomar av informationssamhällets tjänster så som sociala medier, webbplatser för videoklipp och applikationer (appar) för smarta enheter. I samband med sådant användande förutsätts användaren mycket ofta samtycka till personuppgiftsbehandling och dela med sig av personuppgifter. I dataskyddsförordningen stadgas uttryckligen att barns personuppgifter i dessa situationer förtjänar ett extra starkt skydd. Barn kan nämligen vara mindre medvetna om risker med personuppgiftsbehandling och ha svårare att förstå sina rättigheter i sådana sammanhang. Det finns därför särskilda bestämmelser i dataskyddsförordningen som reglerar just situationen då barns samtycke kan utgöra rättslig grund för personuppgiftsbehandling i samband med erbjudande av informationssamhällets tjänster. Detta i syfte att stärka deras skydd. Någon motsvarande bestämmelse finns inte i dataskyddsdirektivet och det finns därför anledning att undersöka och analysera den nya regleringen gällande barns möjlighet att lämna samtycke som rättslig grund för personuppgiftsbehandling i samband med erbjudande av informationssamhällets tjänster direkt till barn. Uppfylls förordningens syfte att stärka skyddet för barns personuppgifter och personliga integritet i detta hänseende? Kan skyddet för barns personuppgifter och personliga integritet sägas ha förstärkts genom införandet av dataskyddsförordningen och hur skiljer sig regleringarna från varandra? Genom analysen i uppsatsen nås konklusionen att det finns argument både för och emot att skyddet för barns personuppgifter och personliga integritet i samband med erbjudande av informationssamhällets tjänster direkt till barn har förstärkts genom införandet av dataskyddsförordningen. Regleringarna skiljer sig mycket från varandra genom att dataskyddsdirektivet inte tidigare reglerat situationen explicit vilket medfört att rättsläget varit oklart. Det finns dock flera otydligheter som behöver åtgärdas innan en effektiv tillämpning av dataskyddsförordningen kan ske och syftet uppnås. Trots att oklarheterna är relativt många kring den nya regleringen i förordningen är en sak dock säker. Genom införandet av dataskyddsförordningen sätts skyddet för barns personuppgifter och personliga integritet mer i fokus än tidigare. Deras personuppgifters och personliga integritets extra skyddsvärde finns nu lagstadgat vilket definitivt är ett steg i rätt riktning mot att stärka skyddet för barns personuppgifter och personliga integritet.