Mobilisering av patienter som genomgår kontinuerlig dialys på en intensivvårdsavdelning : en litteraturstudie

Sammanfattning: Intensivvård är en vårdnivå som har utökade resurser att ta hand om patienter med hotande eller manifest svikt i vitala funktioner. En intensivvårdssjuksköterska är en sjuksköterska med specialistutbildning inom intensivvård vilket innebär vidareutbildning i att ha utökad förståelse för kroppens fysiologiska processer, för medicinskteknisk utrustning och för att ha utökad handlingsberedskap att hantera patienters snabbt påkomna svikt. När en patient drabbas av multiorgansvikt inkluderar det ofta akut njursvikt som kan leda till behov av kontinuerlig dialys under intensivvården. Intensivvårdens dialysbehandling har i ett historiskt perspektiv hänvisat patienter till långvarigt sängläge och immobilisering till följd av apparatens utformning och behandlingens längd men också på grund av det vårdande teamets oro för risker att mobilisera under kontinuerlig dialys. Att mobilisering inleds i ett tidigt skede av intensivvården beskrivs avgörande för patienters välbefinnande, rehabilitering och överlevnad. Syftet var att belysa faktorer som påverkar mobilisering av patienter som genomgår kontinuerlig dialys på en intensivvårdsavdelning. Metoden som användes var en allmän litteraturstudie då det är en bra metod för att kartlägga dokumenterad kunskap och skapa en överblick inom ett område. Vetenskapliga artiklar söktes i PubMed, Cinahl och Google Scholar. Fjorton vetenskapliga artiklar inkluderades i resultatet.  Resultatet visade att mobilisering under kontinuerlig dialys sågs som patientsäker och genomförbar och det påverkade inte patienter hemodynamiskt negativt utan med hårdare träning vid ökad patientdelaktighet ledde det till ökad patientnöjdhet och i förlängningen till ökad överlevnad Hindrande faktorer för mobilisering under kontinuerlig dialys var när patientens fysiska och psykiska instabilitet var för svår. Personalens rädsla för att rubba dialyskateterns läge sågs inte vara befogad och inte heller rädslan att det utgjorde ökad risk att mobilisera med dialyskatetern sittande i ett kärl i ljumsken jämfört med ett på halsen. Rädslan för att dialysbehandling skulle fördröjas då filter koagulerat till följd av mobilisering sågs inte heller befogad. Personalupplevda hindrande faktorer för mobilisering under kontinuerlig dialys var rädslor för risk för patientens hälsa, personalens kunskaps- och erfarenhetsbrist, personalbrist, ogenomtänkt sederingsdjup, brist på rutiner och riktlinjer, samarbete, utrustning, samordning och gemensamma mål för verksamheten. Slutsatsen är att mobilisering under kontinuerlig dialys är motiverad, patientsäker och genomförbar men hänsyn måste tas till patientens fysiska och psykiska tillstånd. Ökad mobilisering leder till ökad patientdelaktighet och patientnöjdhet samt kan leda till ökad överlevnad. Det är viktigt att personal inom hälso-och sjukvård är medvetna om betydelsen av att mobilisera patienter som genomgår kontinuerlig dialys på en intensivvårdsavdelning.