Bör HD pröva HD? – Om prövningsordningen för frågor om resning och domvilla i mål avgjorda av Högsta domstolen

Sammanfattning: Ett avgörande av Högsta domstolen kan endast angripas genom extraordinära rättsmedel. När Högsta domstolen får in en ansökan om resning eller klagan över domvilla i ett mål avgjort av Högsta domstolen är det som utgångspunkt andra justitieråd i domstolen än de som avgjorde det aktuella målet som prövar huruvida grund finns för att bevilja en sådan ansökan eller klagan. Dessa justitieråd kan då ha som uppgift att bedöma huruvida kollegor i domstolen dömt uppenbart i strid mot lag eller begått grova rättegångsfel. Förevarande uppsats undersöker inledningsvis om det finns en jävsproblematik inbyggd i nuvarande prövningsordning för resningsansökningar och klagomål över domvilla i mål avgjorda av Högsta domstolen. Uppsatsen visar att nuvarande prövningsordning troligtvis inte klarar sig igenom en jävsprövning utifrån 4 kap. 13 § 10 p. rättegångsbalken (1942:749) samt artikel 6.1 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. På grund av möjligheten att de justitieråd som företar prövningen kan ha motstående intressen i form av, exempelvis, lojalitet till sin yrkesroll och ett intresse av att bevara respekten för Högsta domstolen och dess avgöranden finns nämligen en risk att Europadomstolen skulle anse att prövningsordningen strider mot kravet på en prövning inför en oavhängig och opartisk domstol enligt artikel 6.1. Även om så inte skulle vara fallet, argumenteras det i uppsatsen för att delikatessjäv åtminstone föreligger på grund av den svårighet som torde infinna sig att förhålla sig helt objektiv till omständigheterna i målet vid bedömningen av kollegornas handläggning av ett mål. Sedan 2017 får Högsta domstolen förordna justitieråd från Högsta förvaltningsdomstolen att tjänstgöra i Högsta domstolen, och vice versa. Detta kan exempelvis göras i syfte att eliminera den jävsproblematik som uppstår med nuvarande prövningsordning. Möjligheten används emellertid inte i detta syfte. Snarare används den nästan uteslutande för att genomföra ett slags kunskapsutbyte mellan domstolarna. Således ges förslag på hur prövningsordningen kan förbättras i syfte att eliminera jävsproblematiken. I uppsatsen undersöks huruvida det skulle vara lämpligt att införa en lösning lik den som återfinns i 11 kap. 8 § 2 st. regeringsformen (1974:152). I denna bestämmelse har nämligen lagstiftaren lagt över ansvaret på Högsta förvaltningsdomstolen att pröva om ett justitieråd ska skiljas eller avstängas från sin anställning eller vara skyldig att genomgå en läkarundersökning. Detta har gjorts i syfte att undvika misstankar om jäv och för att bevara allmänhetens förtroende för domstolarnas opartiskhet och för rättsväsendet i stort. Slutsatsen är att detta bedöms vara en lämplig lösning på jävsproblematiken i nuvarande prövningsordning. Det föreslås att Högsta förvaltningsdomstolen helt och hållet tar över prövningen av resningsansökningar och klagomål över domvilla i mål som avgjorts av Högsta domstolen. Därutöver föreslås att den generella möjligheten att förordna justitieråd från Högsta förvaltningsdomstolen lämnas orörd. En sådan lösning skulle inte hindra det kunskapsutbyte som redan sker mellan Högsta förvaltningsdomstolen och Högsta domstolen.