‘’Hur kom du fram till det svaret?’’ : En observationsstudie om flickor och pojkars resonemangsförmåga inom matematik i årskurs ett.

Sammanfattning: Forskare som har studerat matematikundervisning i skolan menar på att gemensamma genomgångar som sedan mynnar ut i ett enskilt arbete i sin matematikbok är vanligt förekommande. Detta arbetssätt är bekvämt och tryggt, men det är på bekostnad av elevernas matematiska utveckling. Matematikforskaren Johan Sidenvall (2019, s.3-4) menar på att när eleverna erbjuds en läromedelsstyrd undervisning får de träna på automatiserade uppgifter och imitations procedurer snarare än att finna en djupare förståelse. Ett arbete med problemlösningsuppgifter främjar elevernas kunskaper i att testa sig fram, begreppsförståelse, dra slutsatser, argumentera, utvärdera och göra om. Detta gynnar elevernas resonemangsförmåga, vilket är grunden för djupare matematisk förståelse (Lithner, 2017 s.937). Det är bevisat att länder i världen som är högpresterande inom matematik lägger majoriteten av sin undervisningstid på att arbeta med just problemlösningar (Sidenvall, 2019, s.9). Forskning visar även skillnader i flickor och pojkars attityd kring ämnet på så sätt att flickor underskattar sin matematiska kunskap medan pojkar oftast överskattar sin kunskap (Reuterberg & Svensson, 2000, s.35). Syftet med denna uppsats var att påvisa hur elevers resonemangsförmåga är i årskurs ett när de tar sig an problemlösningsuppgifter. Studiens syfte var även att se hur eleverna använde sig av matematiska begrepp samt att se om de fanns någon skillnad mellan flickor och pojkars förmåga. Studien utgår från följande tre frågeställningar: Hur tar sig elever i årskurs ett sig an och resonerar kring problemlösningsuppgifter? Hur använder eleverna sig av matematiska begrepp när de arbetar med problemlösningsuppgifter? Finns de några skillnader mellan flickor och pojkars resonemangsförmåga? För att ta reda på detta genomfördes en kvalitativ studie där data samlades in genom fältobservation, videoinspelning samt kompletterande intervjuer. Eleverna observerades i grupper om två för att se hur eleverna löste och tog sig an de två problemlösningsuppgifterna. Syftet med att observera eleverna i par var för att lättare få fram en diskussion och resonemang. För att synliggöra skillnaderna mellan flickor och pojkar, delades paren i flickor för sig och pojkar för sig. Utifrån den insamlade empirin kunde vi konstatera att resonemangsförmåga var en bristande kunskap hos majoriteten av eleverna. Att diskutera och resonera med en kompis var ett arbetssätt eleverna inte var vana vid. Vid flera tillfällen fick den kompletterande frågan ‘’Hur kom du fram till det svaret?’’ ställas för att få eleverna att kommunicera och resonera. Eleverna använde till viss del matematiska begrepp, men det var många begrepp de inte förstod, vilket hämmade deras förmåga att se användbara lösningsstrategier. Det observerades även att flickor var mer osäkra och sökte bekräftelse från oss när de genomförde uppgifterna. Pojkarna var snabbare men hade svårare att resonera och kommunicera än flickorna. En sista slutsats vi tar med oss är att det kräver tid och träning för att utveckla ett resonemang hos eleverna. Att gå ifrån matematikboken öppnar upp nya möjligheter. Matematik bör bygga på kommunikation då konsekvenserna av en läromedelsdominerad undervisning blir för avgörande i elevers kunskapsutveckling och matematiska förståelse.