Riskfaktorer för Strongylus vulgaris – en enkätstudie

Sammanfattning: I stort sett exponeras alla betande hästar för endoparasiter någon gång under sin levnad. Strongylus vulgaris, en av hästens stora blodmaskar, anses vara den hästparasit som är mest patogen och kan orsaka skador som är direkt fatala. Strongylus vulgaris har en fekal-oral livscykel som tar cirka sex till sju månader att fullborda. Hästarna smittas på betet av den infektiösa larven, som väl i det gastrointestinala systemet migrerar via blodkärl till krösroten. Larverna vandrar sedan tillbaka till tarmlumen där de blir adulta maskar och utsöndrar ägg med hästens träck, för att sedan infektera nya hästar på betet igen. Larverna kan under sin migration orsaka kärlskador, vilket i sin tur kan ge upphov till blodproppar med påföljande infarkter i tarmen, vilket kan orsaka kolik och peritonit. Tarminfarkt orsakad av S. vulgaris har dålig prognos och kräver kirurgisk tarmresektion för en chans till överlevnad, till skillnad från en idiopatisk peritonit som har mycket bättre prognos och oftast svarar på medicinsk behandling med antibiotika. Under år 1960–1970 var S. vulgaris mycket vanligt förekommande hos hästar globalt, uppemot 80– 100 % av hästarna var infekterade. I slutet på 70-talet bekräftades infektion av S. vulgaris hos cirka 40–60 % av hästarna i Sverige. År 1970–1980 introducerades avmaskning med bredspektrum anthelmintika, vilket användes profylaktiskt med flertalet behandlingar per år, för att försöka bekämpa S. vulgaris. Den intensiva avmaskningsmetoden gjorde att prevalensen minskade till cirka 5 % under 1990-talet. Dessvärre gjorde avmaskningsmetoden även att det uppstod en ökad resistens mot avmaskningsmedel hos Cyathostominae spp. De senaste 10–15 åren har det skett en global ökning av prevalens och resistens mot nutidens avmaskningsmedel hos Cyathostominae spp. Det har däremot aldrig rapporterats om resistens hos S. vulgaris mot något avmaskningsmedel. År 2016– 2017 genomfördes en ny prevalensstudie i Sverige, som visade på en kraftig ökning av prevalensen, där 61 % av de svenska hästbesättningarna hade minst en häst som var infekterad med S. vulgaris. Idag har 40–60 % av hästbesättningarna minst en häst som är infekterad. För att bekräfta att en häst är infekterad av S. vulgaris krävs specialdiagnostik eftersom ägg från S. vulgaris inte går att utskilja från Cyathostominae ägg. Hästägare bör inkludera diagnostik för S. vulgaris vid analys av träckprov, annars utförs endast äggräkning vid analys. Specifika riskfaktorer för S. vulgaris infektion hos häst har inte klarlagts, vilket skapar utmaningar avseende hur smittan på bästa sätt ska kunna förebyggas och hanteras. Syftet med den här studien var således att undersöka och kartlägga potentiella riskfaktorer att få in S. vulgaris i hästbesättningarna. Målet var att kunna bidra till utformning av mer detaljerade rekommendationer gällande både bekämpning och profylaktiska åtgärder. Studien genomfördes som en enkätstudie med frågor avsedda att besvaras för stallet i sin helhet och inte av enskilda hästägare. Fullständiga enkätsvar kom in från 1278 stallägare. Gårdarna var spridda över hela landet och i alla län. Alla frågor besvarades med fasta svarsalternativ förutom en fråga där stallägarna själva fick fylla i postnummer. Mellan gårdsstorlek och förekomst av S. vulgaris sågs ett statistiskt signifikant samband där gårdar med färre än elva hästar hade lägre förekomst av S. vulgaris jämfört med gårdar med elva eller fler hästar. Det fanns även en statistisk skillnad mellan förekomst av S. vulgaris och yta/häst i sommarhagen. Var ytan större än 0,5 hektar/häst sågs lägre förekomst av S. vulgaris jämfört med en Sammanfattning yta som var mindre än 0,5 hektar/häst. Det sågs även ett samband mellan gårdsstorlek och hagstorlek. Mindre gårdar med en till fem hästar hade oftast mer än en hektar/häst jämfört med gårdar med fler än fem hästar. Resultatet från denna studie visade inga statistiskt signifikanta skillnader avseende förekomst av S. vulgaris och mockningsrutiner, antal hästar/hage, hagtyp, separata vinter- och sommarhagar, fasta hagar, inhysningssystem eller karantänrutiner. Gällande avmaskningsrutiner var förekomst av S. vulgaris positivt associerat med gårdar där det inte tillämpades gemensamma rutiner avseende träckprovstagning och diagnostik. På infekterade gårdar sågs dessutom en mindre efterfrågan av diagnostik för S. vulgaris och färre rutinmässiga avmaskningar jämfört med gårdar som inte hade påvisat smittan. Gällande nyanlända hästar var avmaskning innan eller vid ankomst positivt associerat med utebliven förekomst av S. vulgaris. Sammanfattningsvis visar resultaten av studien att gårdar med färre än elva hästar och större yta än 0,5 hektar/häst i hagen, som tillämpar fasta gemensamma rutiner gällande träckprovstagning och diagnostik samt avmaskning av nya hästar innan/vid ankomst löper mindre risk att få in S. vulgaris på gården.