Insättningsgaranti - en komparativ studie av de svenska och norska insättningsskyddssystemen

Sammanfattning: Insättningsskydd är vanligt förekommande i de flesta industrialiserade länder idag. Den främsta anledningen till att insättningsskydd införts är för att skydda konsumenter från förluster vid bankfallissemang, och det är detta som är systemens grundläggande funktion. Insättningsskyddet kan emellertid också ses som en komplettering av de mer övergripande reglerna för banklicensiering (oktroj) och tillsyn. Det gemensamma målet för det här regelpaketet är att försöka skydda insättare från förluster. Insättningsskydd medför, förutom konsumentskydd, även ett systemskydd. Systemskyddet kommer av att insättare oftast känner ett större förtroende för banksystemet ifall deras insättningar är säkra, och detta kan hindra så kallade bank runs (uttagsanstormningar). Den största nackdelen med insättningsskydd är risken för moral hazard-problem. Om alla insättningar är försäkrade genom ett insättningsgaranti-system, kan både banken och insättaren öka sitt risktagande till en vårdslös nivå. Ytterligare ett problem med insättningsgaranti är hur finansieringen av systemet ska ske. Genom EG-direktiv 94/19/EG om system för garanti av insättningar blev EU:s medlemsstater förpliktigade att införa insättningsgarantisystem. Direktivet är ett minimidirektiv som fastställer vissa grundläggande delar i ett insättningsgarantisystem som medlemmarna måste införa. Sverige inträdde som medlem i EU 1995 och implementerade direktivet genom lag (1995:1571) om insättningsgaranti som trädde ikraft den 1 januari 1996. EG-direktivet infogades i EES-avtalet under 1994, och därför tvingades även Norge uppfylla direktivets bestämmelser. Detta gjordes genom införandet av lov om sikringsordninger for banker, forsikringsselskapenes garantiordninger og offentlig administrasjon m.v. av finansinstitusjoner som trädde ikraft den 1 januari 1997. Trots en gemensam grund i EG-direktivet finns det stora skillnader mellan de svenska och norska insättningsgarantisystemen. Den norska insättningsgarantin täcker mycket högre insättningsbelopp och omfattar fler typer av insättningar. Det norska systemet kan också ingripa på ett mycket tidigare stadium, och hjälpa banker att undvika konkurser. De båda systemen har sina för- och nackdelar, men i internationella sammanhang har Norges insättningsgaranti fått ta emot mest kritik. Det är framför allt Norges höga ersättningsnivåer som har kritiserats, och denna kritik har framförts av bl.a. IMF.