Illojal konkurrens mellan näringsidkare rörande företagsspecifik information

Sammanfattning: Denna uppsats syftar till att undersöka vilket skydd Sverige erbjuder mot illojal konkurrens rörande företagsspecifik information och huruvida detta skydd är tillräckligt. En genomgång har gjorts av internationella regleringar som Sverige anslutit sig till. I Sverige finns skyddet mot illojal konkurrens rörande företagsspecifik information främst i företagshemlighetslagen från 1990. Företagsspecifik information som faller utanför lagens definition av företagshemligheter åtnjuter däremot inget skydd. Sådan information kan endast erhålla skydd genom avtalsrättslig reglering. En annan möjlig skyddsform är den avtalsrättsliga lojalitetsplikten. Problemet med lojalitetsplikten är att det är oklart hur långt denna sträcker sig framför allt gällande tystnadsplikten. I våra grannländer Danmark och Norge finns bestämmelser om företagshemligheter i respektive lands markedsføringslov samt till viss del i straffeloven. Skyddet enligt de danska och norska bestämmelserna påminner om det skydd som uppställs i FHL. En stor skillnad är dock att missbruk av företagshemligheter är straffsanktionerade i Danmark och Norge. I Sverige är sanktionen istället skadestånd. En annan skillnad är att det i Danmark och Norge även finns en generalklausul som möjliggör ett ingripande mot illojala handlingar som inte omfattas av de specifika bestämmelserna om företagshemligheter. I uppsatsen konstateras att Sverige uppställer ett tämligen gott skydd mot illojal konkurrens rörande företagsspecifik information. Genom FHL ges ett långtgående skydd. Detta skydd kan förstärkas med ett avtalsrättsligt sådant. Det föreligger dock stora brister i det svenska skyddet. En sådan brist är en lucka som finns i 8 § FHL och som innebär att vissa personkategorier hamnar utanför lagens tillämpningsområde. Ett angrepp begånget av t.ex. en styrelseledamot kan inte beivras enligt FHL och därför inte heller ett efterföljande utnyttjande av tredje man. En annan brist i FHL är att det saknas bestämmelser om bevissäkring. Enligt TRIPs-avtalet är Sverige skyldigt att tillhandahålla effektiva interimistiska åtgärder för att säkra bevis. Vidare är det ett problem att företagsspecifik information som faller utanför FHL:s tillämpningsområde inte erhåller något skydd. Förvisso kan man erhålla ett skydd för sådan information avtalsvägen genom konkurrens- eller sekretessklausuler. Skyddet är dock beroende av att den enskilde näringsidkaren har tillräckliga kunskaper om avtalsrätt. Ett sätt att lösa det på hade varit att liksom i Danmark och Norge ha en lagstadgad generalklausul som fångar upp missbruk av sådan information. Detta hade vidare varit förenligt med de krav som Pariskonventionen art. 10 bis uppställer. Slutligen är det en brist att anställdas missbruk av företagshemligheter inte är straffbara enligt FHL. De är enbart skadeståndssanktionerade. Det konstateras i uppsatsen att detta inte är tillräckligt i preventivt syfte. Slutsatsen är att det vore önskvärt att införa ett mer omfattande skydd mot illojal konkurrens i Sverige.