Den fogliga fiktionsprosan : Nominalfrasen under det moderna genombrottet

Sammanfattning: Med avstamp i en korpus bestående av svensk fiktionsprosa utgiven 1809–1930 studeras språkförändring innan, under och efter det moderna genombrottet. Utifrån en hypotes om att förändringar sker framför allt på frasnivå kartläggs nominalfrasens utveckling med avseende på längd och komplexitet. Längd och djup för samtliga nominalfraser i 303 verk analyseras för att synliggöra övergripande förändringstendenser. Desamma jämförs också med den grafiska meningens förändring i längd under perioden. Vidare görs också en närläsning av fyra av korpusens verk, vilka kan antas ha fungerat pådrivande alternativt bromsande i utvecklingen mot ett alltmer modernistiskt språk. Utifrån fem beskrivande kriterier för vad modernistiskt språk är och med fokus på verkens grafiska meningars och nominalfrasers utformning analyseras och diskuteras språket i Rosen på Tistelön, Psykologiska gåtor 3, Blå blommor och Tidens kvinnor i förhållande till stilutvecklingen under hela tidsperioden i stort. Resultatet visar en ökning av nominalfrasens längd och komplexitet under 1839–1878. Efter det vänder utvecklingen. År 1879–1930 minskar längd och komplexitet som snabbast, vilket delvis sammanfaller med det moderna genombrottet (1870–1905). Genom närläsningen framkommer att de kortare och enklare konstruerade nominalfraserna sammanfaller relativt tydligt med en mer modernistisk språkstil. Med viss modifikation av årtalsgränserna går det således att tala också om ett modernt genombrott språkligt sett.