Den straffrättsliga nödrättens roll i hälso- och sjukvården

Sammanfattning: Det har länge varit känt att delar av läkares yrkesutövning är av sådan karaktär att den i objektiv mening uppfyller rekvisiten i vissa brottsbestämmelser. Eftersom sjukvården är en önskvärd verksamhet från samhällets sida finns det ett behov av en straffrättslig ansvarsfrihetsregel eller princip som motiverar tillåtligheten i läkares yrkesutövning. I denna uppsats undersöks läkares befogenheter och skyldigheter enligt det straffrättsliga och offentligrättsliga regel-verket i syfte att identifiera de gränser som omgärdar läkares yrkesutövning. I uppsatsen konstateras att all sjukvård som inte klassificeras som forskning måste omfattas av det offentligrättsliga rekvisitet ”vetenskap och beprövad erfarenhet”. Den straffrättsliga ansvarsfrihetsgrunden utgörs antingen av sam-tycke, principen om social adekvans eller av lex specialis. I detta sammanhang påverkas dock inte det materiella innehållet av ansvarsfrihetsgrunden, det styrs i stället av rekvisitet ”vetenskap och beprövad erfarenhet”. Det finns dock två undantag från kravet på att vård måste omfattas av ”vetenskap och beprövad erfarenhet”. Undantagen är nödrätten och nödvärnsrätten. I uppsatsen undersöks nödrättens regelverk med syftet att identifiera de krav som uppställs för en behandling som vidtas i nöd. Här framträder särskilt relevansen av farans närhet i nödsituationen och hur detta krav kan förstås på flera olika sätt. Utöver farans närhet i tid presenteras argument för att även antalet tillgängliga handlingsvägar är värt att beakta i bedömningen av nödsituationens inträde. Ett annat relevant krav är proportionalitetsbedömningen och hur de intressen som viktas mot varandra ska värderas i en sjukvårdskontext. Här analyseras intressevärderingen dels utifrån de etiska grundvalar som straffrätten och hälso- och sjukvården ger uttryck för, dels utifrån det kunskapsunderlag som vanligtvis finns att tillgå när beslut om en nödhandling ska fattas. Slutsatsen är att tre samverkande faktorer bör beaktas i intresseavvägningen; den etiska dimensionen, det empiriska och teoretiska underlaget och kunskapsosäkerheten. Därefter appliceras uppsatsens resultat på domen mot kirurgen Paolo Macchiarini med utgångspunkten att kritiskt granska domstolens resonemang angående de objektiva delarna i brottsbegreppet. Analysen uppmärksammar två, av domstolen, intagna ståndpunkter som kan ifrågasättas. Den första rör konstaterandet att de prövade situationerna utgör en nödsituation och den andra rör en bristande proportionalitetsbedömning när det gäller hur beslut under stor kunskapsosäkerhet bör värderas. I uppsatsen ges slutligen förslag på inrättandet av en nationell kommitté som övertar ansvaret från den enskilde läkaren att bedöma en situations nödkaraktär och nödhandlingens försvarlighet utifrån ovan nämnda faktorer.