Arbetsgivarbegreppet i trepartsförhållanden - En analys av vilket eller vilka subjekt som kan ansvara för uthyrda arbetstagares anställningsskydd

Sammanfattning: Arbetsgivarbegreppet är så viktigt att det aldrig diskuteras. Historiskt har det sällan funnits skäl att komplicera frågan mer än att arbetsgivaren är arbetstagarens motpart, och svårigheten har istället varit hur arbetstagaren ska definieras. Synsättet är emellertid tydligt påverkat av en bilateral utgångspunkt, där det bara finns två parter i en anställning: arbetstagaren och dess motpart. När en arbetstagare hyrs ut uppstår istället ett trepartsförhållande, där en och samma arbetstagare kan ha olika relationer med två olika subjekt inom ramen för samma anställning och fungera som arbetstagare i förhållande till båda. Uppsatsens mål är således att utreda arbetsgivarbegreppet i relation till anställningsskyddet och hur frågan ska hanteras när den inte längre kan lösas genom arbetstagarbegreppet. Analysen visar att problemet lösts genom att reducera arbetsgivarrollen i uthyrningsförhållanden till två faktorer: formell avtalsrelation och formellt löneansvar. Det blir också tydligt att ”bemanningsföretag” fått en betydligt bredare omfattning i uthyrningslagen än vad som traditionellt avses med begreppet bemanning, och det kommer endast i undantagsfall gå att genomskåda avtalskonstruktionerna och se någon annan än den formella avtalsmotparten som arbetsgivare. Mot bakgrund av redogörelsen ovan diskuterar uppsatsen sedan vilka problem det formaliserade arbetsgivarbegreppet kan medföra i relation till anställningsskyddet. Särskilt utreds i vilken mån EOR-bolag och egenanställningsföretag kan ses som arbetsgivare och vilka svårigheter som riskerar uppstå vid bedömningen av personliga skäl i trepartsförhållanden.