Utsänd eller utför normalt arbete i två medlemsstater? - Gränsdragning mellan lagvalsreglerna art. 14.1 a och art. 14.2 b i) i förordning 1408/71

Sammanfattning: Detta arbete avser att ge en fördjupning i gränsdragningsproblematiken mellan art. 14.1 a och art. 14.2 b i) i förordning 1408/71 om samordningen av medlemsstaternas socialförsäkringssystem. Arbetets övergripande frågeställning är var gränsen går mellan att som arbetstagare vara utsänd enligt art. 14.1 a och därmed omfattas av utsändningslandets socialförsäkringsystem, eller att normalt arbeta i två medlemsstater för samma arbetsgivare - varav till viss del i bosättningslandet - enligt art. 14.2 b i) och därmed omfattas av bosättningslandets socialförsäkringssystem. I arbetet har jag kommit till slutsatsen att gränsdragningsproblematiken främst har sitt ursprung i det faktum att innebörden av kriteriet normalt arbetar i två medlemsstater i art. 14.2 b inte är klart utsagd. På grund av avsaknad av rättspraxis från EG-domstolen avseende den exakta gränsdragningen mellan lagvalsreglerna, dras i arbetet slutsatsen att det inte går att veta hur gränsdragningen ska göras eller vilka exakta förhållanden som ska ligga till grund för den. Eftersom det är oklart var gränsen går mellan utsändning och normalt arbete i två medlemsstater måste de nationella socialförsäkringsinstitutionerna göra egna bedömningar vid tillämpningen av lagvalsreglerna. I arbetet har framkommit att för en person som är bosatt i Sverige och som arbetar både i Sverige och i en annan medlemsstat tillämpar svenska socialförsäkringsinstitutioner, enligt min bedömning, art. 14.2 b i) i överensstämmelse med EG-domstolens dom i målet Kits van Heijningen. I målet fastslog EG-domstolen att normalt arbete i en medlemsstat innebär arbete där åtminstone en gång var tredje månad. Vad gäller varaktigheten av arbetet vid varje arbetstillfälle anser medlemsländernas socialförsäkringsinstitutioner i regel att arbete som utförs i bosättningslandet medför att art. 14.2 b blir tillämplig, oavsett omfattningen av arbetet. Även detta stämmer överens med målet Kits van Heijningen i vilket EG-domstolen även uttalade att den i målet aktuella lagvalsregeln var tillämplig oavsett antalet arbetade timmar i landet. Genom arbetet har även framkommit att arbetsgivaren vid en utsändning enligt svensk myndighetspraxis kan styra vilket lands lag som ska vara tillämplig - utsändningslandets eller det tillfälliga arbetslandets - genom att denne kan välja att ansöka om ett E 101 intyg om tillämplig lagstiftning. Om en anställd däremot anses normalt arbeta i två medlemsländer går det inte att undkomma socialförsäkringstillhörigheten så som den bestäms enligt förordning 1408/71 genom att inte begära ett E 101 intyg, eftersom bosättningslandets lag då ska vara tillämplig. Behörig socialförsäkringsinstitution kan därmed ex officio utfärda ett intyg om att den anställde ska omfattas av bosättningslandets sociala trygghetssystem.