Mellan det säkra och det osäkra : en problematisering av evidensbasering i socialt arbete ur ett internationellt perspektiv

Sammanfattning: Uppsatsens syfte är att ge en överblick av EBP (Evidence Based-Practice) i socialt arbete och beskriva de mest centrala frågorna kring EBP i litteraturen. Den använda metoden är en systematisk litteraturstudie som utgått från sökningar i British Journal Of Social Work och databasen Libris. Övergripande frågor som berörs handlar om vad EBP är, dess metod, spridning av EBP och dess tillämpning. Resultatet visar att EBP:s framväxt utifrån dess ideologiska egenskaper passar bra in i neoliberal ideologi. EBP kan utifrån detta ses som en samling innovationer som den neoliberala ideologin bedömer som lämpliga att implementera i socialt arbete. EBP-förespråkarna delas upp i två huvudsakliga riktningar. Den ena riktningen förespråkar produktion av evidens i form av effektstudier med experimentell design. Den bästa tillgängliga evidensen skall sedan tillämpas, annat vore oetiskt med hänsyn till klienten. Den andra riktningen förespråkar en bredare arsenal av metoder för evidensproduktion. Här uttrycks en viss oro för att en allt för stark fokusering på effektstudier, kan störa förståelsen för kontexter och processer i det sociala arbetet. Evidensens överförbarhet till praktiken tas inte heller för given. Den bästa tillgängliga evidensen bör enligt denna riktning konsulteras i beslut. En tredje riktning utgörs av EBP-kritikerna. Dessa hänvisar till att det sociala arbetets kärna ofrånkomligt utgörs av en stor grad av osäkerhet, förvirring och tvivel, och så måste det vara. EBP skall enligt dessa kritiker inte tillämpas i sin nuvarande form. EBP sägs ha en felaktig syn på hur forskningsresultat kan tillämpas i praktiken och överföras mellan kontexter och på hur beslutsprocesser går till, vilket innebär att EBP inte fungerar som förespråkarna avsett. Att arbeta på något annat sätt anses inte vara etiskt riktigt gentemot klienten. Sammanfattningsvis föreligger alltså stora skillnader i synen på vilken kunskap som är mest relevant i praktiken, den ”tysta” eller den ”tekniskt-rationella”. Författarna menar slutligen att det kvarstår viktiga frågor som inte får tillfredställande svar i denna överblick av EBP. En mycket strikt forskningsdesign för att producera evidens är ypperlig för att minska felkällor, men möjligheterna att tillämpa evidensen i praktiken kan ifrågasättas, eftersom det finns för lite kunskap om hur tillämpningen fungerar i praktiken. En annan fråga handlar om brukarens relation till evidens. Bristen på detta perspektiv i materialet pekar mot att denna fråga kräver mer forskning. Ska den bästa tillgängliga evidensen vara bindande för hur beslut fattas eller ska det vara en förhandling mellan socialarbetaren och brukaren? Om det ska vara en förhandling, hur ska den se ut?