A False Sense of Security? - A Critical Analysis of the Civilian Protection Against Attacks on Nuclear Power Plants in International Armed Conflicts

Sammanfattning: Mot bakgrund av kriget mellan Ryssland och Ukraina i närheten av kärnkraft-verket i Zaporizjzja frågar sig många hur civilbefolkningar i dag är skyddade mot en potentiell kärnkraftskatastrof orsakad av krig. Syftet med denna upp-sats är således att undersöka vilka bestämmelser som finns för att skydda ci-vila mot militära attacker på kärnkraftverk i internationella väpnade konflikter, samt att undersöka hur effektivt de nämnda bestämmelserna skyddar civila. Därför undersöks och kritiseras grundligt de olika skyddsnivåer som före-skrivs i Tilläggsprotokoll I till Genèvekonventionerna ur ett civilt perspektiv. I uppsatsens undersökande del används en kritisk rättsdogmatisk metod för att beskriva och granska, med hjälp av erkända folkrättsliga källor, de olika skydd som föreskrivs i Tilläggsprotokoll I. I det sista avsnittet nyttjar uppsatsen en normativ diskussion kring den gällande rätten för att bedöma skyddets effektivitet ur ett civilt perspektiv. Uppsatsens resultat visar att det finns tre olika nivåer av skydd mot attacker på kärnkraftverk enligt Tilläggsprotokoll I och alla dessa innehåller komplexa och rikt nyanserade formuleringar. Den första nivån av skydd är skyddet av civila objekt. Om kärnkraftverket inte anses vara ett civilt objekt utan ett mili-tärt sådant finns det en sekundär skyddsnivå, nämligen det särskilda skyddet av kärnkraftverk. Om det särskilda skyddet inte är tillämpligt eller upphör, är det återstående och slutgiltiga skyddet av kärnkraftverk genom proportionalitetsprincipen. Den gemensamma nämnaren för varje skyddsnivå är att de är tämligen vaga till sin utformning, vilket innebär att stater har ett stort tolkningsutrymme vid tydningen av de enskilda bestämmelserna och deras sam-spel. I slutändan beror därför skyddets effektivitet på staternas vilja att tolka bestämmelserna till förmån för det civila intresset. Emellertid har försök att ytterligare utvidga eller förstärka det nuvarande skyddet genom att ingå nya avtal konsekvent misslyckats, vilket tyder på att stater är ovilliga att prioritera civilbefolkningens säkerhet framför den potentiella militära fördel en attack kan innebära. Följaktligen dras slutsatsen att det civila skyddet mot attacker på kärnkraftverk i stort sett är ineffektivt och oförutsebart för civilbefolkningar.