Trä eller mässing? : En studie av tre 1800-talstonsättares behandling av saxofon i orkestersammanhang

Sammanfattning: Abstract Stefan Persson: Trä eller mässing? En studie av tre 1800-talstonsättares behandling av saxofon i orkestersammanhang. – Uppsala: Musikvetenskap 1999. 60 p. Under 1800-talet skrevs, efter vad vi känner till, endast tolv orkesterverk med saxofon i instrumenteringen. Syftet med denna uppsats är att undersöka tre av dessa verk med två frågor: Hur använde dessa tonsättare saxofonen, såg de den som ett trä- eller bleckblåsinstrument? Vilken grad av idiomatik visar dessa stämmor? Jag diskuterar mina svar i relation till Adolphe Sax intentioner med instrumentet. De utvalda verken är L’Arlesienne (de båda orkestersviterna) av Georges Bizet/Ernest Guiraud, Werther av Jules Massenet samt Symphonia Domestica av Richard Strauss. Studien visar på en tydlig utveckling över de 50 år studien omfattar, såväl vad gäller placeringen av saxofonen i ett orkestralt fack, som graden av idiomatik och möjligheten att skriva tekniskt krävande. Dock bör framhållas att Bizet och Guiraud på ett tydligare sätt såg saxofonen som en självklar del av orkestern, medan Massenet och Strauss mer använde den som ett effektinstrument. Bizet är även den av tonsättarna som utnyttjade saxofonen bäst med avseende på instrumentets överbryggande kvaliteter. De tidiga stämmorna visar på en förkärlek för det svårspelade låga registret, framför allt i känsloladdade partier.