Oligopolföretags parallella uppträdanden som bevismedel för ett samordnat förfarande - Företagens intressen mot intresset av en fungerande inre marknad

Sammanfattning: Uppsatsen behandlar svårigheterna för oligopol att beakta varandras beteenden, då detta kan anses utgöra ett samordnat förfarande. Att på ett självständigt och intelligent sätt anpassa sig till andra företags beteenden är något helt tillåtet i konkurrensrätten, och begränsas inte av EU-rättens artikel 101.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Problematiken uppstår om kommissionen stöter på bevissvårigheter vid konstaterandet av ett samordnat förfarande, och tvingas hänvisa till ett parallellt marknadsbeteende som bevis på ett samröre. Uppsatsen behandlar således hur detta tillåtna förfarande används för att bevisa något otillåtet, och rättssäkerheten i denna bedömning. Genom en undersökning av diverse rättsfall visar det sig att EU-domstolen har tillmätt parallellt uppträdande stor vikt vid helhetsbedömningar. Dessa bedömningar har dock blivit strängare över tiden. För att i dagsläget kunna använda ett parallellt beteende som ensamt bevismedel för ett samordnat förfarande krävs att det inte finns andra rimliga förklaringar till beteendet, exempelvis ömsesidiga beroendeförhållanden i oligopol. Min slutsats blir att parallellt uppträdande ett lågt bevisvärde vid bedömningen om det föreligger ett samordnat förfarande. Dessutom diskuteras hur oligopolföretags intressen vägs mot intresset av en fungerande inre marknad och att skydda konsumenter. Oligopolföretag skyddas genom oskuldspresumtionen samt höga beviskrav, vilket gör det svårt att döma dessa med parallellt uppträdande som ensamt bevismedel. Å andra sidan är intresset av en fungerande inre marknad är en av EU:s viktigaste mål. Uppsatsens slutsats blir dock att skyddet för oligopolföretag är rimligt, och att förutsebarheten för dessa företag kan gynna den inre marknaden. Hur bevisreglerna kommer att utvecklas i framtiden är dock oklart.