Ett ljus i mörkret? – En undersökning av tillämpningen av 2 kap. 3, 5, 7 och 9–10 §§ miljöbalken vid miljöprövningen och deras förmåga att bidra till att de svenska klimatmålen nås

Sammanfattning: Att klimatförändringarna till stor del är orsakade av människors användning av fossila bränslen, de växthusgasutsläpp som därmed uppstår och resulterar i en global upp-värmning är numera ett allmänt accepterat faktum. Enligt färska FN-rapporter har jordens medeltemperatur hittills stigit med ca 1,1 °C jämfört med förindustriell tid och trots höjda klimatambitioner är vi i dagsläget på väg mot en uppvärmning på ca 2,2 °C. Med andra ord är vi på god väg att missa de temperaturmål som fastställts i Parisavtalet med allt kraftigare negativa effekter för mänskligt och annat liv på jorden som konse-kvens. I sammanhanget har EU fastställt ett relativt ambitiöst klimatmål om att unionen ska vara klimatneutral år 2050. Sverige har gått steget längre och ämnar vara klimatneutralt redan år 2045. Dessvärre bedöms Sverige för närvarande missa målet. Såväl globalt som för svensk del ser det därför mörkt ut i dagsläget. För svenskt vidkommande har på senare år ett ökat intresse för att använda miljö-balken som klimatstyrmedel kunnat skönjas. Den här uppsatsen hakar på intresset och tar sig an att undersöka och kritiskt granska vilken förmåga tillämpningen av 2 kap. 3, 5, 7 och 9–10 §§ miljöbalken vid miljöprövningen har för att bidra till att Sveriges mål-uppfyllande. Reglerna, som valts för deras förmåga att ställa krav på eller rentav sätta stopp för verksamheter till följd av deras klimatpåverkan och därför kan ha en direkt påverkan, undersöks och analyseras utifrån en bred ansats. Först undersöks de svenska regleras förhållande till EU-rätten och möjligheten Sverige har att gå längre än vad EU kräver. Uppsatsen dyker här bl.a. in i den diskussion som förts kring i vilken mån verksamheter inom EU:s utsläppshandelssystem, den s.k. handlande sektorn, också kan regleras av andra, mer tvingande, styrmedel såsom miljö-balkens regler. Även om rättsläget måste bedömas som fortsatt osäkert argumenteras här för att faktorer såsom klimatfrågans särskilda dignitet som miljöproblem, EU:s intresse i allmänhet av att medlemsstater går före i klimatomställningen samt att en för vid tolkning av förbudet för kompletterande reglering riskerar att hota medlems-staternas suveränitet på energiområdet medför att EU-rätten rimligen enbart förbjuder medlemsstater att sätta utsläppsbegränsningsvillkor på verksamheter inom den handlande sektorn. Uppsatsen betraktar sedan de svenska förutsättningarna och finner att i synnerhet de kravställande reglerna i 2 kap. 3, 5 och 7 miljöbalken i dagsläget möjliggör påverkan på såväl verksamheter inom den handlande sektorn som övriga verksamheter. På så vis existerar kan en stor del av industrins klimatpåverkan falla inom ramen för reglernas tillämpningsområde. Däremot kan klimatpåverkan från s.k. följdföretag i form av exempelvis transporter till och från verksamheten för närvarande inte ensamt ge upphov till reglering inom miljöprövningen. Vidare begränsas också möjligheten att stoppa verksamheter genom tillämpning av 2 kap. 9–10 eftersom dessa bedöms stå vid ett vägskäl där de antingen alltid eller aldrig blir tillämpliga. Intressant nog visar det sig att ett lagförslag i frågan har den märkliga konsekvensen av att regeln blir mindre tillämpbar ju mer den behövs. Dessutom hindras regeltillämpningen i allmänhet gentemot den handlande sektorn av att den svenska rätten innehåller en, i jämförelse med uppsatsens tolkning av EU-rätten, vid begränsning. Således argumenteras för att det här finns outnyttjad potential. Särskilt fokus läggs på hur 2 kap. 7 § miljöbalkens bestämmelse om att kraven enligt 2 kap. 3 och 5 §§ miljöbalken måste vara rimliga och hur det ska förstås i klimat-hänseende eftersom detta inte utretts hittills. Efter en djupdykning i den skrala praxis som finns på området argumenteras för att koldioxidskatten spelar en avgörande roll för att väga en försikthetsåtgärds miljönytta gentemot dess kostnader oavsett sektor samt att ett eventuellt teknikkrav måste vara praktiskt genomförbart, t.ex. av plats-hänsyn, i det enskilda fallet. Mot bakgrund av undersökningens resultat argumenteras att miljöbalkens särdrag som påtvingande styrmedel förvisso medför att den skyddsnivå koldioxidskatten som bäst kan medföra också kan säkerställas i de fall där ekonomiska incitament inte bitit fullt ut. Dock medför faktorn att kravnivån också styrs av graden av teknikutveckling – vilket miljöbalken inte ger några incitament till – att regeltillämpningens förmåga att bidra också är avhängig styrmedel som kan skapa sådana incitament. Även om klimat-förändringarna överlag kan betraktas som ett särskilt utmanande rättsligt problem finner uppsatsen till sist det enbart är behovet av samordning mellan länder som på ett direkt sätt gäckat den svenska rättstillämpningen och att detta kan lösas genom att betrakta klimatfrågan som ett nationellt åtagande. Även om det finns gott om jobb kvar att göra för att bemöta klimatförändringarna bedöms sammantaget en ökad tillämpning av de berörda reglerna vid miljöprövningen i allmänhet kunna utgöra ett visst ljus i mörkret.