Kan en lita på ett barn? - Om barns utsagor och bedömningen av deras trovärdighet då de utsatts för sexuella övergrepp

Sammanfattning: Uppsatsen undersöker barns trovärdighet som målsägare i sexualbrottsmål. Ämnet är särskilt känsligt då det pågår en känslostormande samhällsdebatt som följd av ett flertal uppmärksammade fall i vilka övergrepp inom den svenska förskolan avslöjades. Första delen av uppsatsen undersöker den rättspsykiatriska forskning som finns gällande barns vittnesmål och jag kunde efter denna utredning konstatera att största riskfaktorn när det gäller falska vittnesmål från barn ligger i omgivande faktorer. Det är alltså inte så att barn ofta ljuger i dessa sammanhang eller att de inte är utvecklade nog för att särhålla fantasi och verklighet, det handlar istället om att de är mottagliga för och anpassar sig efter förhörsledarens eventuella oförmåga att genomföra förhöret på ett korrekt sätt genom att ställa felaktiga frågor m.m. som leder berättelsen i en viss riktning. Framställningens andra del undersöker domar från Högsta domstolen och en kan se att domstolen gör en betydligt ytligare undersökning än vad rättspsykologiska forskningsresultat visat krävs för en korrekt bedömning av barnets trovärdighet. Samtidigt kräver rätten, genom att ta stor hänsyn till domarens allmänna och icke-vetenskapliga intryck av barnet samt att ha ett restriktivt förhållningssätt till experters uttalanden i målen, en stor kunskap i ämnet hos verksamma under domstolsprocessen. Detta har visat sig vara ett krav som inte uppnåtts, då skarp kritik riktats från flera håll gentemot domstolens praxis som resulterar i dels felaktiga bedömningar och dels godkännanden av utredningar och förhör som av experter anses vara undermåliga. Min slutsats är att det finns en diskrepans mellan rättspsykologins forskning och rättsprocessen i realiteten, något som enligt mig tyder på en okunskap hos rätten som inte bör tolereras.