Deglaciationsförloppet och Isdämda sjöar i Vindelälvens källområde

Sammanfattning: En detaljerad landformkartering av ett högfjällsområde i Vindelälvens källområde har utförts med syfte att öka kunskapen om inlandsisens dynamik och karaktär (iskantens reträtt, isens aktivitet och rörelseriktningar och isens basala temperatur) under deglaciationen i denna del av den Svenska fjällkedjan. Undersökningsområdet antas ha varit beläget inom det, för inlandsisen, bottenfrusna kärnområde som karaktäriserade det senaste istidsmaximat (LGM). Trots avsaknaden av subglacial smältning under de kallbottnade subglaciala temperaturförhållandena fanns det tillgång på smältvatten. Spår efter forna issjöar och det glacifluviala landformsystemet är därför de enda data som finns för att rekonstruera isens reträttmönster där den varit kallbottnad eller där det är brist på andra landformer. Den flygbildstolkning som genomfördes fokuserade på glaciolakustrina, glaciofluviala och subglaciala landformer. Rekonstruktionen av isreträttmönstet bygger på fördelningen av glacialmorfologin, de dämda issjöarna och den iskant som krävdes för att en dämning av dessa issjöar skulle uppstå. En teoretisk modell för beräkning av isprofilen användes för att öka detaljgraden i rekonstruktionen av isavsmältningen och som kontroll av den landformbaserade rekonstruktionen. Karterade landformer formade basen för issjörekonstruktionen som genomfördes i ett GIS. Som topografiskt underlag användes Lantmäteriets höjddatabas. Iskantlägen rekonstruerade utifrån den teoretiska modellen visade god överensstämmelse med karterade landformer. Åtta issjöar kunde identifieras under arbetets gång. Två av dessa, Vindelälvens issjö och Båssjuosjávrrie – Gávásjávrries issjö, existerade med stor säkerhet och var ett dominerande inslag i landskapsbilden under deglaciationen. De dämdes i nordväst respektive västerut mellan blottade passpunkter i terrängen och den retirerande isen. Dämningen av större smältvattenmassor visar att inlandsisen, i undersökningsområdet, var aktiv under hela deglaciationen och retirerade generellt mot sydost. Deglaciationsmodellen indikerade nordvästliga och västliga isrörelseriktningar, i ett tidigt skede av deglaciationen, och västliga i ett sent skede. Den sista isrörelseriktningen i undersökningsområdet var mot väst och härrörde förmodligen från den sista isdelaren vid lågfjället Kráhpiesvarrie. Den basala temperaturfördelningen i undersökningsområdet får dock ses som oklar pga. tvetydiga bevis.