Rätten att vara tyst i brottmålsprocessen – Förklaringsbördans relation till rätten till tystnad

Sammanfattning: Enligt svensk processrätt råder som huvudregel fri bevisvärdering och fri bevisföring. Fri bevisföring innebär att det som utgångspunkt inte får finnas någon begränsning av vilken sorts bevisning som presenteras i en rättegång. Detta hänger samman med den fria bevisvärderingen som innebär att det inte finns några regler gällande hur en viss typ av bevisning får värderas. Vidare har enligt artikel 6 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande friheterna var och en rätt till en rättvis rättegång. Enligt artikel 6 har alla också en rätt att betraktas som oskyldiga till dess att motsatsen är bevisad – denna princip kallas även oskyldighetspresumtionen. Av detta följer principen om att åklagaren ska bära bevisbördan. I artikel 6 inbegrips en rätt för den som är anklagad för ett brott att vara tyst, även om det inte går att utläsa av ordalydelsen. Flertalet fall från Europadomstolen har konstaterat att rätten att vara tyst är en grundläggande del av artikel 6 och att denna som huvudregel inte får frångås. Rätten till tystnad gäller redan under förundersökningsstadiet och genom hela processen. En fråga som uppstått är om en tilltalads tystnad får ha negativ bevisverkan mot den tilltalade i en rättegång. Europadomstolen har konstaterat att rätten till tystnad inte är absolut. Tystnaden får därför ha negativ bevisverkan mot den tilltalade. Det förutsätts då att situationen är sådan att den uppenbart kräver en förklaring, vilket i svenska domstolar har kallats att den tilltalade har en förklaringsbörda. Vad förklaringsbördan egentligen innebär och när den inträder har inte varit helt uppenbart vid en genomgång av rättsfall och bevisteoretisk doktrin. Efter den utredning som gjorts kan dock sägas att förklaringsbördan betyder att underlåtenhet att lämna en förklaring, eller en rimlig sådan, får negativ bevisverkan för den tilltalade. En fråga som uppkommer är vad som menas med att avsaknaden av förklaring, med andra ord tystnaden, får negativ bevisverkan för den tilltalade. Av utredningen framgår att domstolen får dra slutsatsen av den tilltalades tystnad att det inte finns någon annan förklaring än den som åklagaren påstått, och att avsaknaden av den tilltalades egen bevisning leder till att åklagarens bevisning får högre beviskraft. Den tilltalades tystnad får alltså ingen egen beviskraft som ger stöd för åklagarens gärningsbeskrivning eftersom detta skulle strida mot rätten till tystnad.