Företags mänskliga- och straffprocessuella rättigheter vid offentligrättsliga sanktioner enligt konkurrenslagen - något om den straffrättsliga legalitetsprincipen och ne bis in idem i ljuset av Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheter

Sammanfattning: Sverige har en skyldighet att fullgöra sina åtaganden avseende mänskliga- och straffprocessuella rättigheter. Såväl EU som EKMR ställer upp en miniminivå som lagstiftare och rättstillämpare måste förhålla sig till. Fråga uppkommer då gentemot vilka dessa rättigheter ska garanteras. I uppsatsen konstateras att skyddet även omfattar företag. På konkurrensrättens område har det också blivit allt vanligare att företag åberopar sig av detta rättighetsskydd. Ett exempel är Marknadsdomstolens avgörande ifrån april 2015. Domstolen tolkade 3 kap 7 § 1 st 1p KL och kom fram till slutsatsen att konkurrensskadeavgift kan dömas ut för samma överträdelse som omfattas av ett vitesåläggande. Konkurrensskadeavgiften är en ekonomisk sanktion som döms ut för begångna konkurrensrättsöverträdelser. Ett åläggande riktar sig däremot mot en pågående överträdelse. Vitet fungerar som ett påtryckningsmedel för att detta åläggande ska följas. Domstolens tolkning väcker funderingar vad avser förenligheten med den straffrättsliga legalitetsprincipen och ne bis in idem. Den straffrättsliga legalitetsprincipen ställer upp ett krav på förutsebarhet vad gäller lag och rättstillämpning. Ne bis in idem syftar däremot till att hindra en upprepning av straffrättsliga förfaranden. Uppsatsen utreder dessa principers innehåll i ljuset av EKMR och EU.