Musik som polariserar : En retorisk studie av musikens semiotiska inslag i dokumentärfilm

Sammanfattning: När vi tänker oss retorik som studieområde tänker vi oftast retorik som ett verktyg för att övertyga, men även som ett verktyg för tolkning. De områden som brukar komma på tal är främst tal, skrift eller bild. Frågan som jag ställde mig var: Finns det fler områden som retoriken är närvarande? Retoriken som brukar ses som ett brett ämne som överskrider gränserna till andra studieområden borde ju då appliceras på fler format än skrift, bild och tal? Därför kommer denna studie inkludera ett annat format, som jag sällan har sett undersökas eller problematiseras i skrift och litteratur: Instrumentell musik som ett retorisk format. Uppsatsen undersöker hur instrumentell musik fungerar som ett retoriskt i argumentationen i film. Musiken som retoriskt verktyg går många gånger obemärkt förbi och dess inflytande på argumentationen blir därför ignorerad och bortglömd. Musikens instrumentala funktion kommer analyseras genom dess intertextuella funktioner till narrativet i dokumentärfilmen Vice Special Report: A House Divided (2016). Dokumentären påvisar en förutsatt objektiv bild av 2016 års presidentval i USA och hur Donald Trump kom till makten. Studiens syfte är att bevisa den instrumentella musikens retoriska roll i dokumentären och fokus kommer ligga på musikens skildring av berättandet och det visuella i filmen. För att nå detta syfte kommer jag att påvisa att det existerar en intertextualitet mellan musik och narrativ, men också musikens symboliska värden med hjälp av Raymond Monelle och Kofi Agawus semiotiska teckenteorier. Med hjälp av musikanalysen visas en ny sida av argumentationen i dokumentären och den förutsatta neutrala hållningen som narrativet visar blir problematiserad.