FN:s möjligheter att agera mot Rysslands invasionskrig i Ukraina - Något om generalförsamlingens befogenhet att agera med anledning av låsningen i säkerhetsrådet

Sammanfattning: Denna uppsats tar sin utgångspunkt i säkerhetsrådets paralys till följd av vetorätten i relation till Rysslands invasion av Ukraina 2022. På flera håll i den internationella debatten hörs kritiska röster angående säkerhetsrådets, och därmed i praktiken hela FN:s, passivitet till följd av säkerhetsrådet oförmåga att agera i enlighet med sin befogenhet enligt framför allt FN-stadgans kapitel sju. Rysslands agerande bryter mot den internationella rättens principer om bland annat statssuveränitet och non-intervention. Som yttersta ansvarig för internationell fred och säkerhet utgör FN en naturlig aktör att agera i denna situation eftersom den folkrättsstridiga invasionen aktualiserar FN:s ansvar för internationell fred och säkerhet. Syftet med uppsatsen är att undersöka alternativa sätt för FN som samfund, vid sidan av säkerhetsrådet, att agera mot Rysslands invasion av Ukraina. I uppsatsen presenteras det huvudsakliga alternativet att generalförsamlingen vidtar åtgärder i säkerhetsrådets ställe. Uppsatsen undersöker framför allt förutsättningarna för generalförsamlingen att rekommendera militära åtgärder mot bakgrund av rätten till kollektivt självförsvar enligt i FN-stadgan. En central aspekt i relation till denna möjlighet är generalförsamlingens befogenhet att vidta åtgärder, exempelvis genom att anta rekommendationer till medlemsländerna, då säkerhetsrådet blockeras av veto. Generalförsamlingen har hittills, i relation till kriget i Ukraina, antagit ett antal resolutioner vilka samtliga har gemensamt att de på olika sätt fördömer Rysslands invasion. Genom dessa fördömanden har generalförsamling tagit avstånd från Rysslands agerande såsom folkrättsstridigt. Emellertid ger dessa resolutioner inte upphov till direkta konsekvenser för den felande staten. År 1950 antog generalförsamlingen The Uniting for Peace Resolution. Resolutionen innebär att generalförsamlingen, i säkerhetsrådets ställe, omedelbart ska behandla frågor och besluta om rekommenderade kollektiva åtgärder för medlemsstaterna vid en situation av oenighet bland säkerhetsrådets permanenta medlemmar. Mot bakgrund av bland annat denna resolution, FN-stadgans luckor i fråga om generalförsamlingens möjligheter att rekommendera militära åtgärder, rätten till kollektivt självförsvar samt tidigare agerande från respektive organ, antas i uppsatsen sådana rekommendationer sannolikt vara förenliga med gällande rätt. I uppsatsen belyses den osäkerhet som dock tveklöst råder kring generalförsamlingens specifika rätt att auktorisera våld på det sätt säkerhetsrådet kan göra detta enligt FN-stadgans kapitel sju. En uppenbar problematik som framträder i relation till den sannolikt obefintliga auktoriseringsrätten hos generalförsamlingen är att medlemsländer eventuellt riskerar att vidta illegala handlingar när de agerar i enlighet med generalförsamlingens, i sig legala, rekommendationer om militära åtgärder.