Polisens laga befogenhet att använda skjutvapen -en laga grund för vapenanvändning som den enskilde polismannen i praktiken inte vågar använda sig av

Sammanfattning: För att polisen ska kunna fullgöra sina uppgifter finns det en laga befogenhet att använda våld. I de fall då våld används kan det ibland vara nödvändigt för polisen att använda sig av hjälpmedel, vilket skjutvapen har varit för poliser i yttre tjänst sedan år 1965. Regleringen för när en polisman har laga befogenhet att använda skjutvapen är idag dock kritiserad för att vara svårläst, ogenomtänkt och uråldrig. Syftet med min uppsats är därför att undersöka huruvida regleringen bör förändras. Polislagen anger ramarna för när en polisman överhuvudtaget får använda våld. Enligt 10 § polislagen får en polisman, i de situationer som räknas upp i paragrafen, använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd om alla andra medel är otillräckliga och om det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt. Vidare finns ytterligare två fall av laga befogenhet att använda våld i 24 kapitlet 2 § brottsbalken. Vad gäller den laga befogenheten att använda skjutvapen är den sedan begränsad till tre särskilt kvalificerade fall vilka följer av en skjutvapenkungörelse från år 1969. Dessutom finns det även föreskrifter från Rikspolisstyrelsen att beakta innan vapnet används. I Sverige är det endast i undantagsfall som polisen använder sig av den laga befogenheten. Istället blir det i övervägande fall fråga om en nödvärnssituation. En kungörelse kan aldrig inskränka de regler som följer av lag och en polisman har därmed, liksom varje annan medborgare, rätt att använda sig av nödvärnsbestämmelsen i brottsbalken. Polisen ska dock i första hand egentligen använda sig av den laga befogenheten eftersom nödvärnsrätten är avsedd för individer och inte polisen som myndighet. I en nödvärnssituation måste det enligt 24 kapitlet 1 § brottsbalken vara fråga om ''ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp'' för att en försvarshandling ska få vidtas. Förutom att det då blir fråga om att polismannen försöker rädda sitt liv istället för att genomföra den ursprungliga tjänsteåtgärden, har det i mitt arbete framkommit andra omständigheter som blir konsekvensen av en nödvärnssituation. Enligt de verkliga fall av polisskjutningar som jag har behandlat i mitt arbete dels genom polisinspektör Ulf Peterssons uppföljning av polisskjutningar i Skåne, dels genom de fyra fall som jag har studerat, har det nämligen bland annat framkommit att många polismän påverkas negativt både fysiskt och psykiskt i en nödvärnssituation samt att skott i många fall avlossas på nära håll. År 2005 kom det ut en rapport, ''Politiets bruk av skytevåpen i Norden'', där en jämförelse har gjorts mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige avseende polisens bruk av skjutvapen. I den rapporten riktas hård kritik mot den svenska skjutvapenkungörelsen, vilken betraktas som nästintill obrukbar. I rapporten framkommer att den finska polisen, i motsats till den svenska, använder laga befogenheten i betydligt fler fall och eftersom det hävdas bero på respektive lands regelverk har jag fördjupat mig i den finska lagstiftningen för att ta reda på hur de har valt att utforma sin lagstiftning. Jag kommer i mitt arbete fram till att en förändring av den svenska regleringen bör ske. Det finns enligt min mening betydande brister i dagens lagstiftning vilket leder till att den enskilde polismannen i princip inte kan använda sig av den laga befogenheten att använda skjutvapen. En lagbestämmelse bör istället införas i polislagen.