Är forskning lösningen på allt? : En kvalitativ innehållsanalys av riksdagspartiernas kriminalpolitik och hur de förhåller sig till beprövad forskning

Sammanfattning: Kriminalpolitik som politikämne har under de senaste åren ökat och polariserats och det  ökande intresset kan förklaras med den negativa utvecklingen i Sverige gällande det dödliga våldet som ökar jämfört med de flesta länder i Europa där det dödliga våldet minskar. Sveriges riksdagspartier förespråkar sin egen kriminalpolitik som den bäst lämpade för att få  bukt på kriminaliteten. Men vad säger forskningen om vilka brottsförebyggande metoder som borde användas? Hur väl nyttjas forskning i politik och hur förhåller sig de två fenomen till varandra? Syftet med denna uppsats är att redogöra för och analysera riksdagspartiernas kriminalpolitik och undersöka hur de förhåller sig till uttalad forskning kring  brottsförebyggande arbete.  Materialet som används är respektive riksdagspartis kriminalpolitik samt Brottsförebyggande rådets rapport som behandlar forskning kring insatser mot brott och otrygghet i socialt utsatta  områden. Resultatet visar att riksdagspartiernas kriminalpolitik bygger till viss del på  forskning men även bygger på åtgärder som forskning inte stöttar. Tydliga partipolitiska skiljelinjer var inte märkbart synliga och partierna delar både likheter och skillnader. Kriminalpolitik präglas dels av vetenskaplig kunskap men även av normer och värderingar. Diskussionsmässigt är en intressant aspekt att fundera på om kriminalpolitik och politik i allmänt endast går att bygga på forskning eller om det finns andra omständigheter att ta hänsyn till, exempelvis Sveriges invånare, väljarna och deras åsikter.