Är domstolar ovilliga att fälla polismän? En undersökning av domstolars bedömning vid polisiära dödsskjutningar

Sammanfattning: För att kunna utföra de uppgifter som tillkommer polisen har de givits laga rätt att använda våld. Polismän har som alla medborgare även en rätt till våld i nödvärn. Denna ansvarsfrihetsgrund gör att en person kan undgå straff såtillvida att våldsanvändandet inte varit uppenbart oförsvarligt. Enligt förarbeten och juridisk doktrin skall en strängare nödvärnsbedömning göras för poliser än för enskilda individer. Jag undersöker om det i själva verket görs en mildare bedömning till polismännens fördel då de brukat sitt vapen och detta lett till död hos offret. I uppsatsen granskas därmed kritiskt om domstol är ovilliga att fälla polismän. Den svenska polisen har till uppgift att främja rättvisa och trygghet samt upprätthålla allmän ordning och säkerhet. Polisen skall dessutom tillförsäkra allmänheten skydd och annan hjälp. Deras rättigheter och skyldigheter sträcker sig i princip till att arbeta brottsförebyggande och vidta åtgärder mot alla begångna brott som faller under allmänt åtal. Polisen har till sin hjälp utrustats med skjutvapen där brukandet regleras genom strikta och detaljerade bestämmelser för att användandet skall vara inskränkt. Våldsanvändandet skall bara nyttjas då mindre ingripande handlingssätt inte anses möjligt och då det kan ses som proportionerligt i förhållande till olägenheten för den enskilda. Av de fall av polisiära dödskjutningar som skett i Sverige har alla legitimerats genom nödvärnsreglerna och reglerna om putativt nödvärn. Bestämmelserna blir bland annat tillämpliga då någon utsätts för ett påbörjat eller överhängande angrepp eller om någon inbillar sig att denna befinner sig i sådan situation. Högsta domstolen har genom praxis slagit fast vad som är att anse som försvarligt för enskilda då allvarligt våld eller skjutvapen brukats i nödvärn. Åklagare vid Riksenheten för polismål utreder dödsskjutningar som begåtts av polismän. En åklagare skall väcka talan då de anser att fallet kommer att leda till fällande dom. Rapporter visar trots detta att färre polismän fälls i domstol jämfört med enskilda. Detta beror dels på att målen är komplicerade med svåra juridiska bedömningar och dels på att det råder högre beviskrav i mål där poliser skjutit ett offer till döds. En genomgång av relevanta rättsfall gällande dödsskjutningar visar att domstolar är ovilliga att fälla polismän som dessutom har högre trovärdighet. I fallen går rätten på polisens bild av händelseförloppet och tar heller inte hänsyn till vittnesuppgifter som talar emot polismännens historia. Nödvärnsbedömningen som enligt förarbeten och doktrin skall vara hårdare är i själva verket mildare till polismännens fördel och kan heller inte anses följa Högsta domstolens praxis.