Hur majoriteter kan ta kontroll över tillgångars avkastningsförmåga - En jämförelse mellan aktie- och inkråmsöverlåtelser ur ett aktieägarminoritetsperspektiv

Sammanfattning: En aktieägare i ett tillgångsägande aktiebolag, som vill få egenhändig kontroll över en tillgångs avkastningsförmåga, har idag två möjliga vägar att välja mellan för att uppnå sitt mål. Denne kan förvärva aktier i bolaget eller förvärva, direkt eller indirekt, själva tillgången. Beroende på vilken väg som väljs kommer aktieägaren stöta på olika typer av hinder. Denna uppsats syftar till att redogöra för dessa och jämföra de två olika förfarandena ur ett aktieägarminoritetsperspektiv, det vill säga ur perspektivet hos den eller de aktieägare som måste avsäga sig sin kontroll för att den tidigare nämnda aktieägaren ska kunna öka sin. I det fall ett aktieöverlåtelseförfarande väljs så skyddas minoriteten först och främst av den negativa avtalsfriheten, som utgör ett synnerligen starkt skydd. Undantaget från detta är tvångsinlösensförfarandet, som kräver att en ensam aktieägare kontrollerar mer än nio tiondelar av aktierna samt ersätter minoriteten marknadsmässigt för aktierna. I det fall ett inkråmsöverlåtelseförfarande väljs behövs i teorin endast ett styrelsebeslut, vilket är problematiskt eftersom styrelsen i praktiken har en oproportionerligt stor makt givet vad den borde ha enligt maktfördelningen i aktiebolagslagen, och denna diskrepans tenderar att gynna majoritetsägare. Enligt praxis behöver dock bolagsordningen ändras innan överlåtelsen beslutas, vilket kräver två tredjedelars majoritet på bolagsstämman. Styrelsen begränsas därmed en aning, men en majoritetsägare kan föra minoritetsägare bakom ljuset med en till synes okontroversiell bolagsändring som sedan öppnar dammluckorna för styrelsen. En majoritetsägare som kontrollerar mer än två tredjedelarna av rösterna kan dock både ändra bolagsordning och avyttra inkråmet oavsett styrelsens åsikt. Både styrelse och stämma begränsas dock av generalklausulerna som inte tillåter otillbörliga rättshandlingar eller stämmobeslut som gynnar någon på bekostnad av bolaget eller någon aktieägare. Denna uppsats belyser dock på svagheter i generalklausulerna. Praxis pekar nämligen mot att en marknadsmässig ersättning för inkråmet resulterar i att otillbörlighet inte kan fastställas, även om andra tolkningar kan göras. Sammanfattningsvis behövs det alltså ett cirka 23 procentenheter mindre aktieinnehav för att åstadkomma samma utfall om majoritetsägaren väljer ett inkråmsöverlåtelseförfarande istället för ett tvångsinlösensförfarande. Denna diskrepans är inte avsiktlig (eller ens förutsedd i förarbeten), utan har att göra med bakgrunden till förfarandena. Medan aktieöverlåtelser har minoritetsägaren som autonom part (och denne i egenskap av atomär individ med ett rättshandlande speglar en fullständig inre konsensus) så har företaget i egenskap av juridisk person full rådighet över inkråmet och är således part i en försäljning av detta. För att ett bolag överhuvudtaget ska kunna drivas i praktiken kan inte konsensusbeslut vara normen, varför ett bolags rättshandlande (i stort sett) aldrig kommer spegla hela aktieägarkollektivets åsikt. Att den juridiska diskrepansen därför är förståelig gör den dock inte försvarbar. Det finns en anledning till att lagstiftaren har valt att kräva att tvångsinlösensförfaranden 1: är beslut som omfattas av bolagsstämmans legala beslutsbefogenhet, och 2: kräver mer än nio tiondelars majoritet för att röstas igenom på bolagsstämman. Det kan inte vara lagstiftarens uppfattning att skyddsobjektet för regleringen (minoritetsaktieägaren) inte förtjänar sitt skydd bara för att majoriteten väljer ett annat förfarande. Lag bör därför stiftas som syftar till att utjämna skillnaderna. Uppsatsen föreslår av den anledningen 1: regler i aktiebolagslagen som tydliggör styrelseledamöters lojalitetsplikt gentemot bolaget och dess aktieägare, 2: krav på att vissa inkråmsöverlåtelser omfattas av bolagsstämmans legala beslutsbefogenhet och 3: att sådana inkråmsöverlåtelser endast kan röstas igenom av bolagsstämman om mer än nio tiondelar av rösterna från de utfärdade aktierna bifaller förslaget.