Förskollärare som språkliga förebilder i förskolan.

Sammanfattning: Denna forskningsstudie syftar till att undersöka förskollärares uppfattningar om sin roll som språklig förebild i förskolan. Enligt ”Läroplanen för förskolan’’ (Lpfö18, 2018) ska förskollärare arbeta för att stimulera barns språk och därmed främja språkutveckling. Det framgår dock inte hur förskollärare bör förhålla sig som språkliga förebilder i relation till uppdraget. Det framgår inte heller hur de bör gå tillväga för att genomföra språkundervisning på bästa sätt. Av den anledningen valde vi att fördjupa oss inom detta forskningsfält, då Gnatovic (2015) hävdar att det finns en kunskapslucka gällande lärares uppfattningar om sig själva som språkliga förebilder och vad det får för konsekvenser i deras yrkesroll. För att fånga förskollärares uppfattningar valde vi att undersöka detta genom fenomenografiska intervjuer av fem förskollärare, för att på så sätt lyfta deras röster. Utifrån förskollärarnas utsagor framgick det att språklig undervisning präglar hela verksamheten, där ett medvetet förhållningssätt är det mest väsentliga för att bidra till barns språkutveckling. Förskollärarnas medvetenhet verkar på så vis vara är en bidragande faktor till att de aktivt arbetar med olika kommunikationsformer i interaktion med barnen, i syfte att möjliggöra för alla barns tillägnande av språket. Det framgick även att förskollärarnas medvetna val av språkbruk i interaktion med barnen, men också i barnens närhet, är en väsentlig del av deras förhållningssätt som språkliga förebilder. Studiens resultat diskuteras i relation till relevansen för förskollärarprofessionen samt hur detta vidare kan fortskrida inom språklig forskning.