Begränsning av skadeståndsansvar i kommersiella avtalsförhållanden - med särskilt fokus på en parts underlägsna ställning

Sammanfattning: Kommersiella avtalsvillkor kan på grund av oskälighet jämkas eller lämnas utan avseende mot bakgrund av 36 § AvtL. Enligt AVLN kan sådana avtalsvillkor även förbjudas på marknadsrättslig grund. Vid tillämpningen av 36 § AvtL samt AVLN ska särskild hänsyn tas till om en part intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet. De aktuella lagrummen kan tillämpas på flera olika typer av avtalsvillkor. Fokus för denna uppsats är dock när avtalsvillkor som begränsar en parts skadeståndsansvar kan anses oskäliga i kommersiella avtalsförhållanden. Förutom att undersöka när ett ansvarsbegränsande avtalsvillkor kan anses oskäligt i ett kommersiellt avtalsförhållande, syftar uppsatsen även till att undersöka i vilken mån denna bedömning påverkas av att en part intar en underlägsen ställning i avtalsförhållandet. Den generella tillämpningen av 36 § AvtL har i doktrin beskrivits som splittrad. Uppsatsen har dock visat att tillämpningen av 36 § AvtL avseende ansvarsbegränsningar i praxis har, på ett relativt tydligt vis, pekat på vilka omständigheter som ska beaktas vid prövningen av om en ansvarsbegränsning ska anses oskälig. Vid bedömningen av skäligheten i en ansvarsbegränsning ska utgångspunkten för bedömningen vara huruvida riskfördelningen mellan parterna är rimlig eller inte. För att utröna detta ska främst följande omständigheter beaktas, parternas respektive intresse av att minimera risker i sin verksamhet, om riskminimering kan görat på annat vis än genom en ansvarsbegränsning, parternas möjlighet till försäkringsskydd, om ena parten har brutit mot ett centralt åtagande, samt graden av oaktsamhet. Förhållandet mellan ett arvode och en ansvarsbegränsning kan också ha betydelse. Det som dock inte kan anses lika klarlagt är hur olika individuella omständigheter ska värderas i oskälighetsbedömningen i enskilda fall. Detta får dock anses vara en generell utmaning för domstolarna avseende tillämpningen av 36 § AvtL som inte är begränsad till prövningen av ansvarsbegränsningar. I uppsatsen berörs även frågan om vilken beloppsnivå som kan anses vara skälig för en ansvarsbegränsning. Mot bakgrund av praxis kan ingen konkret slutsats dras kring vad som skulle vara en generellt accepterad nivå för en ansvarsbegränsning utan detta kan variera från fall till fall. Det har dock indikerats att en beloppsbegränsning om cirka 10-25 gånger arvodet för ett uppdragsförhållanden skulle kunna anses vara rimlig, samt att en begränsning om tio prisbasbelopp kan framstå som låg. Inte i något mål som prövats har situationen förelegat att en ansvarsbegränsning ansetts oskälig i kombination med att en part har intagit en underlägsen ställning. Det är därför svårt att dra konkreta slutsatser kring i vilken mån en parts underlägsna ställning påverkar bedömningen av ansvarsbegränsningar. Istället utgår diskussionen i uppsatsen avseende en parts underlägsna ställning ifrån vilka omständigheter som har beaktats i mål avseende andra typer av avtalsvillkor. De omständigheter som i sådana fall främst har beaktats är om avtalet ensidigt har utformats av den starkare parten, eller om den starkare parten ensidigt har förbehållit sig rätten att ändra avtalsvillkoren. Ytterligare en aspekt som lyfts fram i diskussionen i uppsatsen är att kraven generellt borde anses lägre ställda för att en ansvarsbegränsning ska anses vara oskälig om en part intar en underlägsen ställning.