Häktning och falska erkännanden - samband däremellan och domstolens prövning av erkännandet

Sammanfattning: Denna uppsats behandlar erkännandet i svensk straffrätt och hur domstolen prövar ett erkännande. Uppsatsen innehåller även en undersökning av den svenska häktningssituationen och förekomsten av falska erkännanden i svenska domstolar samt samspelet dem emellan. Syftet med arbetet är att redogöra för hur domstolens prövning av ett erkännande går till samt om och i så fall hur de svenska häktena och häktesreglerna påverkar människans vilja att erkänna brott, även sådana man inte har begått. Hur domstolen ska pröva ett erkännande är inbegripet i principen om den fria bevisprövningen. Följden blir att lagregler för prövningen saknas. Doktrinen behandlar frågan men även praxis är relevant att studera. När domstolen prövar ett erkännande ska den göra det i två steg. Det första steget för domstolen är att slå fast huruvida ett uttalande ska utgöra ett erkännande eller inte samt att personen som erkänner förstår innebörden av sitt erkännande. I andra steget ska domstolen pröva sannolikheten av erkännandet. Här använder domstolen en tillförlitlighetsbedömning som från början är tänkt för prövning av vittnesutsagor. Domstolen ska även ställa frågorna ”när” och ”hur” erkännandet avlagts. Flera fall finns där domstolen vid prövningen upptäcker att ett erkännande inte är riktigt. Det väcker frågan varför människor avlägger falska erkännanden. Personer kan erkänna trots avsaknaden av yttre press. Andra erkännanden avläggs till följd av en yttre press den misstänkte upplever och vill slippa. Personer kan även erkänna sedan de så starkt börjat ifrågasätta sina egna minnen att de tror att de själva begått brottet i fråga. De två senare exemplen är intressanta för studien av samspelet mellan falska erkännanden och den miljö en häktad person befinner sig i. Dessa erkännanden avläggs av personer med bl.a. förhöjd suggestibilitet. En häktessituation kan ha psykiska påverkan på den häktade. Häktet utgör en s.k. sensorisk deprivation vilket innebär att en person fråntas normal kontakt med omvärlden. En sådan begränsning kan leda till diverse psykiska åkommor som t.ex. förhöjd suggestibilitet. Domstolen prövar erkännandet för att säkerställa dess riktighet. Dock kan man se att nivån på prövningen varierar och att ett erkännande kan presumeras vara riktigt. Insikten om den stora påverkan en häktningssituation har för den häktades psyke och den risk det innebär för falska erkännanden leder till en fundering. Beaktar domstolen den misstänktes psykiska tillstånd vid prövningen av erkännandet?