Barnets rättigheter vid en förälders utvisning på grund av brott - en studie av teori och praxis

Sammanfattning: Kriterierna för utvisning på grund av brott samt barnets situation vid en förälders utvisning på grund av brott är frågor som har kommit att uppmärksammas den senaste tiden, av såväl lagstiftaren som politiska partier och media. Utlänningslagstiftningen har historiskt sett inte alltid tagit hänsyn till förekomsten av barn vid förordnande om utvisning på grund av brott. Likaså har barnet inte alltid beaktats som ett rättsligt subjekt, utan det var egentligen först under slutet av 1900-talet som barn kom att beaktas som individer med egna rättigheter och behov. I svensk rätt regleras förutsättningarna samt begränsningarna för utvisning på grund av brott av UtlL och Europakonventionen artikel 8. En utlänning får, enligt 4 kap. 7 § UtlL, utvisas om han/hon har dömts till ett svårare straff än böter för ett brott som kan leda till fängelse, eller om en domstol har undanröjt en villkorlig dom eller skyddstillsyn. Dessutom måste det finnas en viss återfallsrisk eller brottet vara av en viss grovhet. Möjligheterna att förordna om utvisning begränsas, enligt 4 kap. 10 § UtlL, av utlänningens anknytning till det svenska samhället. Förekomsten av barn samt barnets behov att kontakt med sin förälder är en del av den anknytningen. Möjligheterna begränsas även av skyddet för familjelivet enligt artikel 8 Europakonventionen och 1 kap. 1 § UtlL, som stadgar att man skall ta hänsyn till barnets hälsa, utveckling och vad barnets bästa i övrigt kräver i alla fall som rör barn. Även Barnkonventionen innehåller bestämmelser som utgör begränsningar vid utvisning av en förälder på grund av brott. De viktigaste bestämmelserna är artikel 3 om barnets bästa, artikel 9 om barnets rätt till sina föräldrar och artikel 12 om barnets rätt att uttrycka sina åsikter. Barnkonventionen är inte inkorporerad i svensk rätt, utan endast folkrättsligt bindande. Detta innebär emellertid inte att lagstiftaren eller domstolarna kan bortse från Barnkonventionen, utan lagstiftaren måste tillse att lagstiftningen stämmer överens med konventionen samtidigt som domstolen har möjligheten att tolka den svenska lagstiftningen i fördragsvänlig anda. Såväl svensk rätt som Barnkonventionen ger barnet vissa rättigheter vid en förälders utvisning på grund av brott. Gemensamt för bestämmelserna i svensk rätt och Barnkonventionen är att de är utformade som vågar, med statens/samhällets intresse i ena vågskålen och utlänningens/barnets i den andra. Den stora skillnaden är att i svensk rätt beaktas barnet som en av många faktorer som kan göra att vågskålen väger över till utlänningens fördel, medan Barnkonventionen klart stadgar att barnets intresse är ett legitimt intresse i sig. Dessutom innebär utformningen samt tillämpningen av relevanta lagrum i svensk rätt att barnets bästa inte beaktas i sin helhet. Bristerna i lagstiftningen hade kunnat överbryggas genom en fördragskonform tolkning, men HD har hittills inte använt sig av den möjligheten.