Skattetillägg och oriktiga tjänsteavdragsyrkanden - En studie av skattetilläggets utveckling i förhållande till effektivitet och rättssäkerhet

Sammanfattning: Syftet med denna uppsats är att undersöka hur avvägningen mellan effektivitet och rättssäkerhet i förarbetena till skattetillägget kommit att påverka hur dagens skattetillägg fungerar i praktiken vid Skatteverkets kontrollverksamhet avseende tjänsteavdrag. Detta redogörs för genom att dagens regelverk och de förarbeten som legat till grund för skattetillägget analyseras i förhållande till effektivitet och rättssäkerhet. Definitionen av effektivitet och rättssäkerhet redogörs för med hjälp av litteratur och doktrin. Rättssäkerheten redogörs även för utifrån hur den kommer till uttryck i kungörelse (1974:152) om beslutad ny regeringsform, RF, och EKMR. Uppsatsen kommer fram till att det har skett ett skifte i hur rättssäkerhet och effektivitet viktas i reformerna av skattetillägget. Effektiviteten har gått från att vara central vid skattetilläggets införande till att ha fått en klart underordnad plats i förhållande till rättssäkerheten vid de efterföljande reformerna. Det går även att konstatera att när effektivitet väl diskuteras i förarbetena är det primärt förvaltningsekonomisk effektivitet som diskuteras och eftersträvas. Vidare är det sällan som effektivitetsdiskussionen numera över huvud taget faktiskt får genomslag i de faktiska lagändringarna som följer reformarbetet. Det går även att se att regelverket blivit alltmer uppmjukat genom åren genom att tillämpningsområdet för skattetillägget succesivt minskat. Det är även tydligt att EKMR har fått ta en mycket stor plats i diskussionerna om skattetillägget efter att konventionen blivit lagstadgad. Ett resultat av att utvecklingen fortlöpt på det sätt som beskrivits ovan är att dagens skattetillägg inte ger deklaranter tillräckliga incitament att avhålla sig från att yrka oriktiga tjänsteavdrag. Att yrka oriktiga tjänsteavdrag är i princip riskfritt förutsatt att deklaranten inte svarar på Skatteverkets frågor. Det är även mycket sannolikt att det oriktiga avdraget ogranskat godkänns av Skatteverket. Med andra ord finns det alltså mycket för skattskyldiga att vinna på att yrka oriktiga tjänsteavdrag utan att någon verklig risk för sanktion föreligger. Trots att denna problematik har varit känd för Skatteverket i över 40 år har fokuset i reformarbetet legat på att enbart öka rättssäkerheten och den förvaltningsekonomiska effektiviteten även om det inte nödvändigtvis är där som skon klämt. Dagens regelverk torde inte längre vara problematiskt i förhållande till EKMR och de eventuella brister som kan tänkas föreligga i förhållande till rättssäkerhetsprinciperna och RF skulle gynnas av att förvaltningseffektiviteten i regelverket ökade. Den lösning på effektivitetsproblematiken med regelverket som jag anser ligger närmast till hands är att Skatteverket mer regelmässigt skulle använda sig av vitesförelägganden när deklaranter inte medverkar till utredningen av deras tjänsteavdrag. Även om det idag är oklart huruvida detta skulle komma att strida mot passivitetsrätten i EKMR finns det inget annat sätt att ta reda på det faktiska rättsläget än att testa förfarandet eller att invänta att en annan stat gör detta. Europadomstolen har tidigare godtagit skatterättsliga sanktionssystem som balanserat på gränsen till konventionsenlighet med motiveringen att skatteintäkter är ett essentiellt finansiellt intresse för staterna.