Slutligt beslut om skattetillägg - hinder för prövning av åtal för skattebrott?

Sammanfattning: När den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättig-heterna och grundläggande friheterna (EKMR) inkorporerades genom vanlig lag i svensk rätt, ville lagstiftaren inte att balansen mellan den lagstif-tande och den dömande makten skulle förskjutas. Huvudansvaret för fören-ligheten mellan EKMR och annan intern rätt föll därför på lagstiftaren, vilket manifesterades i grundlagen. Konflikter som ändå kan konstateras ska därför i första hand lösas genom fördragskonform tolkning. Om inte det är möjligt kan de sedvanliga principerna om lex posterior och lex specialis användas för att lägga EKMR till grund för avgörandet. Kvarstår konflikten kan den lösas med hjälp av lagprövning. I dessa fall blir också doktrinen om klart stöd aktuell. Ne bis in idem, inte två gånger för samma sak, är en princip som reglerar brottmålsdomars negativa rättskraft. Den som lämnar oriktiga uppgifter till ledning för taxeringsbeslut kan påföras både skattetillägg och dömas för skattebrott. Enligt svensk intern rätt sträcker sig inte rättskraften mellan de beslutande organens behörighet. EKMR:s autonoma begreppsbildning definierar skattetillägget som ett straff och dess förfarande som ett straffrättsligt förfarande. Rättskraftens omfatt-ning enligt EKMR begränsades tidigare av ett brottsbegrepp som baserades på brottsidentitet. Genom en svängning i den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (Europadomstolen) praxis baseras numera brottsbe-greppet på gärningsidentitet. HD bedömde i två nyligen fattade beslut att denna svängning även gällde för Sveriges del. Trots det lät inte HD EKMR läggas till grund för ett avgörande, där fråga var om ett slutligt beslut om skattetillägg utgjorde hinder för att ta upp ett åtal för skattebrott. Europa-domstolen har i sin praxis lämnat utrymme för att påföra flera sanktioner genom olika organ vid olika tidpunkter. Förutsättningen är dock att det är förutsatt i lag och att det mellan förfarandena finns ett tillräckligt nära samband i underlag och tid. HD:s beslut kan kritiseras för att hänsyn inte togs till att prövning av ett åtal för skattebrott innebär en ytterligare prövning av skuldfrågan och inte endast påförande av ytterligare en sanktion. Det kan därför inte sägas vara ett tillräckligt nära samband vad gäller underlaget mellan förfarandena. Dessutom kan det i vissa fall ifrågasättas om det tidsmässiga sambandet är uppfyllt. Min slutsats är att det strider mot EKMR att ta upp ett åtal för skattebrott till prövning, om det föreligger ett slutligt beslut om skattetillägg som baserats på samma brott. Den interna rättskraftsregeln skiljer sig från EKMR:s rättskraftsregel, då konventionsrätten tillmäter ett slutligt administ-rativt (i svensk intern mening) beslut rättskraft i en brottmålsprocess. En fördragskonform tolkning för att undvika en verklig konflikt låter sig inte göras. Motstridigheten bör därför lösas med lex posterior-principen, efter-som den interna ne bis in idem-principen är äldre än inkorporeringslagstift-ningen. Därför bör EKMR läggas till grund för avgörandet. Ett slutligt beslut om skattetillägg bör utgöra processhinder för ett åtal om skattebrott under nämnda förutsättningar.