Visby vallgravar : del av ett rikt kulturarv eller bara en kuliss?

Sammanfattning: Kulturmiljövårdens hantering av de gröna miljöerna har länge varit bristfällig, vilket Visby vallgravar utgör exempel på. Park­området som sträcker sig utmed ringmuren från norr till söder ger idag ett till viss del naturpräglat intryck trots att det under slutet av 1800-talet genomgick omfattande planteringar och därmed i hög grad är medvetet gestaltat. Detta har medfört att kun­skapen om varför vallgravarna ser ut som de gör är otillräcklig. När Visby togs upp på UNESCO:s världsarvslista 1995 pekades vallgravarna ut som buffertzon. På ett kontrasterande sätt har man från kommunal sida på senare år utvecklat planer för exploa­tering både i och nära inpå vallgravsområdet. Undersökningen har syftat till att med Visby som exempel belysa hur gröna kulturmiljöer kan komma att tolkas på olika sätt när vi väljer att tillskriva dem särskilda tidslager och därmed bortse från andra. Dessutom har syftet varit att syna hur buffert­zonskonceptet applicerats i den kommunala planeringen och på detta sätt lyfta fallet till ett internationellt perspektiv. Undersökningen har visat på att Planteringsgillets verksamhet till stor del format dagens vallgravsområde. Samtidigt har histo­riens bristande förvaltning tillsammans med senare års ”medeltidifiering” lett till att fokus riktats bort från senare historia och snarare koncentrerats till medeltiden. I relation till den medeltida världsarvsstaden och ringmuren har vallgravarna kommit att mer utgöra en kuliss än en del av kulturarvet. Buffertzonskonceptet har visats möta problem i implementering i nationell lagstift­ning vilket är ett av skälen till ett avvaktande förhållningssätt till området i världsarvsfrågan. Paradoxala motsättningar i form av exploateringsplaner och en vilja att utöka och tydliggöra världsarvet är ett av resultaten som uppvisat ett behov av att öka kun­skapen och på ett tydligare sätt säkra världsarvets och vallgravarnas fortlevnad.