Mikrobiologiska Effekter och dess Relevans vid Nutritionsbehandling av Diabetes typ 2 : en scoping review

Sammanfattning: Bakgrund: Global incidens och prevalens av diabetes mellitus typ 2 (DM2) ökar och rådande praxis har visats ge otillfredsställande klinisk effekt. Preklinisk evidens indikerar att tarmmikrofloran besitter etiopatologisk relevans och att den kan utgöra ett terapeutiskt mål för nutritionsinterventioner, men nytillkommen klinisk forskning på området är ännu ej kartlagd.    Syfte: Denna studie syftade till att kartlägga nytillkommen forskning undersökandes mikrobiologiska effekter och dess potentiella relevans vid klinisk nutritionsbehandling av DM2, samt identifiera relaterade vetenskapliga kunskapsluckor. Metod: En scoping review genomfördes genom en systematisk sökning i PubMed, följt av en sammanställning och narrativ analys av inkluderade studier. Resultat: Elva kliniska prövningar inkluderades i aktuell syntes, varav åtta var randomiserade kontrollstudier. Flera olika nutritionsbehandlingsmetoder uppvisade klinisk och mikrobiologisk effekt och korrelationer dem emellan undersöktes av fyra och bekräftades i tre studier, men för olika variabler. Vidare prövades ansatsen om kausalitet för sambanden i två studier där grov indikation för detta påvisades. Nutritionsbehandlingsmetoder som utgick från en mikrobiologisk rational visades konsekvent överträffa konventionella nutritionsbehandlingsmetoder gällande klinisk effekt där mest lovande resultat sågs då behandling individualiserades utefter mikrobiologiska parametrar. Betydande vetenskapliga kunskapsluckor identifierades, främst relaterade till nyttjade mikrobiologiska mätpunkter och mätmetoder samt bristande användning av korrelations- eller mediationsanalyser. Slutsats: Sammantaget tyder nytillkommen forskning på att olika nutritionsbehandlingsmetoder kan ge både kliniska och mikrobiologiska effekter och att komplexa, potentiellt kausala samband finns dem emellan, samt att integrering av mikrobiologisk teori inom klinisk nutrition kan förbättra praxis vid behandling av DM2. Flera betydande kunskapsluckor identifierades, vilka bör adresseras i framtida forskning.