Diskrimineringsskyddet för vårdpersonal i svensk rätt - Hur effektiv är den egentligen?

Sammanfattning: För många arbetstagare i Sverige är risken för diskriminering en del av vardagen. Ett heltäckande och effektivt diskrimineringslagstiftning utgör därför ett avgörande instrument för att minska diskriminering i arbetslivet och öka arbetstagares trygghet. Diskrimineringslagen (2008:567) förbjuder diskriminering inom olika samhällsområden i Sverige. Lagen är tillämplig för arbetslivet och reglerar i stor omfattning relationen mellan arbetstagare och arbetsgivare. Arbetsgivares diskrimineringsförbud stadgas i 2 kap. 1 § DL och förbjuder missgynnande handlingar som har koppling till minst en av lagens diskrimineringsgrunder. Detta innebär att särbehandling av personer med exempelvis visst kön, etnicitet eller funktionshinder är otillåten för arbetsgivare. Förbudet gäller för såväl direkt som indirekt diskriminering. I samhällsdebatten har på sistone uppmärksammats att personal inom hälso- och sjukvården utsatts för kränkande särbehandling från patienter. Medan diskrimineringslagen skyddar vårdpersonal mot diskriminerande arbetsgivare, finns det föga reglering som skyddar personal mot särbehandlande patienter. Det kan därför ifrågasättas om den svenska diskrimineringslagstiftningen är tillräckligt effektiv för att tillgodose skyddsvärda intressenter med ett effektivt diskrimineringsskydd. Samtidigt kan intressekonflikter uppstå som innebär svåra intresseavvägningar som måste beaktas. Patienters rättigheter till självbestämmanderätt och rätten till god vård är sådana intressen. I uppsatsen utreds vårdpersonalens nationella diskrimineringsskydd gentemot såväl arbetsgivare som patienter. Vidare konkretiseras och analyseras gällande rätt med hjälp av konstruerade fall baserade på domar från Arbetsdomstolen, vilka även redogörs för. Slutligen presenteras ett antal slutsatser baserat på vad som presenterats under uppsatsens gång.