Anti-Müllerskt hormon hos hanhund. Samband mellan avvikande testikelmorfologi, hormonets distribution i testikelvävnaden och koncentration i serum

Sammanfattning: Anti-Müllerskt hormon (AMH) är en av de första markörerna för hanlig könsutveckling i fosterstadiet hos däggdjur och fortsätter sedan att spela en stor roll för den hanliga fertiliteten. Hormonet produceras av testikelvävnadens Sertoliceller och bygger upp tubulära nätverk kallade seminiferösa tubuli, vari spermatogenesen äger rum. Hur uttrycket av AMH ser ut antas vara förknippat med Sertolicellens funktion och speglar därmed hur väl spermatogenesen fungerar. AMH har hos ett flertal djurarter, däribland människa, häst och åsna, kunnat uppmätas i seminalplasma, men inte hos hund. En del av detta projekt har som fokus att studera AMH:s distribution i seminiferösa tubuli hos hund och sammankoppla utsöndringsmönstret med tubulis uppbyggnad och cellernas morfologi genom immunohistokemiska metoder. I denna studie samlades testiklar och serum in från 22 hanhundar för etablerandet av en immunohistokemisk metod lämplig för studier av testikelvävnaden, varefter immunohistokemisk färgning av AMH i testikelvävnaden och analys av AMH i serum utfördes. Vävnaden bedömdes i ljusmikroskop där graden av immunohistokemisk infärgning och morfologin hos seminiferösa tubuli sammanvägdes och beskrevs, varefter resultatet jämfördes med serum AMH-koncentrationen hos respektive hund. Statistiskt signifikanta samband mellan ökad koncentration av serum AMH och onormal morfologi samt ökad immunohistokemisk infärgning av AMH i seminiferösa tubuli och förekomst av onormal morfologi kunde fastställas genom användande av Kruskal-Wallis test och Chi2 -test. En högre halt AMH i både serum och seminiferösa tubuli kunde observeras hos alla förutom två av de hundar med onormal morfologi i form av avstannad spermatogenes eller Sertoli cell only-tubuli (SCO). Sammantaget har studien visat att det finns indikation att serum-AMH kan användas för att utvärdera en hanhunds testikulära morfologi och fertila förmåga, där höga nivåer av serum-AMH kan indikera en onormal morfologi och nedsatt fertilitet, men låga halter inte kan utesluta morfologiska förändringar.