Den svenska elitfotbollsspelaren - en fri arbetstagare i det internationella transfersystemet inom EU? Särskilt om förtida uppsägning av anställningsavtal

Sammanfattning: Den fria rörligheten för arbetstagare på EU:s arbetsmarkand är en fundamental rättighet och den gäller även för fotbollsspelare. RSTP:s regler om transferfönster, tränings- och utbildningsersättning, solidaritetsersättning, kontraktslängder och förtida uppsägning av anställningsavtal har i uppsatsen analyserats utifrån perspektivet om den fria rörligheten för arbetstagare. Regleringen med två registreringsperioder är begränsande för den svenska elitfotbollsspelaren men ändå homogena och därmed troligen förenliga med Art. 39 EGF. Argument för att stödja ett system med transferfönster är att sporten är säsongsbetonad och att klubbar har behov av att planera inför säsongen. Även om regeln om transferfönster inskränker den fria rörligheten kan den rättfärdigas med hänsyn till klubbarnas behov av stabilitet i laget. Transferfönstren anses troligen proportionerliga eftersom de tillåter spel i två till tre klubbar under en tolvmånadersperiod. Ett krav på helt gemensamma registreringsperioder inom EU skulle medföra alltför stort ingripande i fotbollens struktur och dess förutsättningar. På grund av detta är det sannolikt att transferfönstren är en tillåten inskränkning i den fria rörligheten. Utbildningsersättningen kommer förmodligen i konflikt med den fria rörligheten. Detta beror på att spelare under 23 år hindras att ta anställning i en ny klubb efter att deras kontrakt gått ut. Detta är en följd av att den nya klubben ofta inte har råd att betala de höga ersättningsnivåerna. Systemet med utbildningsersättning påminner därför om det system som fanns innan Bosmandomen och därmed troligen inte förenligt med Art. 39 EGF. Solidaritetsersättningen däremot hindrar antagligen inte den fria rörligheten eftersom den dras från en redan bestämd övergångsersättning och kan inte heller tillämpas på en spelare utan kontrakt. Vad gäller reglerna kring förtida uppsägning av anställningsavtal kan de anses strida mot den fria rörligheten i de fall en uppsägning sker inom skyddsperioden. I dessa fall kan det nämligen bli aktuellt med en dubbelbestraffning i form av både skadestånd och sportsliga sanktioner. I en sådan situation kan en spelare avskräckas från att säga upp sitt avtal. Vid förtida uppsägning finns en dessutom en oförutsägbarhet kring skadeståndets storlek samt när en uppsägning kan ske utan konsekvenser. Detta kan också göra att fotbollsspelaren hindras från att utnyttja sin fria rörlighet. Knäckfrågan är om RSTP är proportionerligt och nödvändigt eller om det finns mindre ingripande åtgärder för att uppnå samma mål?