Ensamkommande barn? Åldersbedömningar i asylprocessen

Sammanfattning: Åldersbedömningar av ensamkommande barn är vanligt förekommande i asylprocessen. Syftet med denna uppsats har varit att undersöka hur åldersbedömningen ska gå till och vilken betydelse utfallet av åldersbedömningen har för frågan om uppehållstillstånd. För att problematisera åldersbedömningen har jag utgått från grundläggande bevisteoretiska och processrättsliga principer, så som bevisbördans placering och den fria bevisvärderingen. Jag har även diskuterat de i asylmål vanligast förekommande bevismedlen, hur de ska värderas och vilken betydelse de har för åldersbedömningen. Den sökandes ålder kan ha en avgörande betydelse, både för möjligheten att få ansökan om uppehållstillstånd prövad i Sverige och för att få den beviljad. Om den sökande är ett ensamkommande barn ska hon eller han inte överföras till en annan ansvarig medlemsstat enligt Dublinförordningen, utan ansökan ska prövas i Sverige. Ensamkommande barn kan inte heller hänvisas till ett så kallat internt flyktalternativ och vid prövningen av om uppehållstillstånd ska beviljas på grund av synnerligen ömmande omständigheter behöver barns skäl inte väga lika tungt som vuxnas. Slutligen kan ett beslut om avvisning eller utvisning av ett ensamkommande barn bara verkställas om det finns ett så kallat ordnat mottagande i hemlandet. Migrationsöverdomstolen har formulerat den sökandes ålder som ett bevistema som den sökande måste göra sannolikt. Om den sökande inte kan göra sannolikt att hon eller han är minderårig kommer den sökande att betraktas som vuxen. På grund av att åldern då blir en del av den materiella skyddsfrågan blir åldersbedömningen en fråga om bevisvärdering. Vid åldersbedömningen måste Migrationsverket och migrationsdomstolarna ta hänsyn till den folkrättsliga principen om tvivelsmålets fördel. För att principen inte ska vara oförenlig med vissa grundläggande bevisteoretiska principer bör den tillämpas som en fråga om utredningsbörda. En sådan tillämpning medför att den sökandes uppgift om hennes eller hans ålder ska tas för god när Migrationsverkets utredning inte ger ledning i åldersfrågan. Det är först när Migrationsverkets utredning talar emot den sökandes ålder som bevisvärderingen tar vid. Vid bevisvärderingen har röntgenundersökningar länge varit det tyngsta beviset. Sådana undersökningar har dock visat sig ha mycket stora felmarginaler och kan idag inte tillmätas något högt bevisvärde. Istället bör fokus ligga på tillförlitligheten i den sökandes utsaga och de eventuella identitetshandlingar som den sökande kan lägga fram.