"I'm designed to kill" : En kritisk diskursanalys av fyra vampyrfilmer mellan 1979-2016 med hjälp av Mary Douglas teorier om renhet, orenhet och anomalier

Sammanfattning: Syftet med denna uppsats har varit att analysera fyra vampyrfilmer med Mary Douglas teori för att se hur föreställningar om renhet, orenhet och anomalier framställs samt ifall dessa föreställningar har förändrats i de fyra utvalda filmerna mellan 1979-2016. Med kritisk diskursanalys som metod har filmerna Nosferatu the Vampyre (1979), The Lost Boys (1987), Twilight (2008) samt Daylight's end (2016) analyserats genom en tematisering av vampyrers egenskaper där en jämförelse dem emellan gjorts. Uppsatsens resultat visar att vampyrer som befinner sig i ett tillstånd mellan liv och död anses vara anomalier, vilka har hanterats på olika sätt av respektive samhällen. Vissa vampyrer har ett mer moraliskt förhållningssätt gentemot människor då de valt bort att äta människoblod och blir därför mer accepterade av samhället, medan andra vampyrer har ett omoraliskt beteende, vilket gör att de då elimineras. Det som anses orent i ett samhälle har blivit vardagligt i ett annat och ju mer mänskliga egenskaper vampyrerna har desto mer accepterade är de av samhället.