De nya mutbrotten - ett klarare rättsläge?

Sammanfattning: De senaste åren har medvetenheten om korruptionen inom vårt land ökat samtidigt som en hel del kritik riktats mot hur den svenska mutbrottslagstiftningen är utformad. Framförallt har kritiker menat att mutbrottsbestämmelserna varit för otydliga och svårtillämpade. Kritiken ledde till att lagstiftaren bestämde sig för att göra en översyn av regleringen och införa reviderade mutbestämmelser 2012. Den här uppsatsen syftar till att undersöka på vilket sätt bestämmelserna har ändrats samt om dessa har blivit tydligare formulerade och bättre anpassade för att identifiera och bestraffa korrupta beteenden. Undersökningen har begränsats till de två huvudbrotten tagande respektive givande av muta i brottsbalken 10 kap. 5 a–b §§. Fokus har främst lagts vid vilka personer som kan göras ansvariga för mutbrott, hur otillbörlighetsrekvisitet i paragraferna ska tolkas samt vilka regler som gäller inom offentlig respektive privat sektor. Jag har genomfört undersökningen genom att studera förarbeten, praxis och doktrin på området. Slutsatserna jag drar är att mutbrottslagstiftningen delvis blivit bättre genom att personkretsen utvidgats samtidigt som det är lättare att utläsa vilka som omfattas av denna. Däremot har otillbörlighetsrekvisitet inte blivit tydligare definierat. Vidare anser jag att det ska råda en fortsatt samreglering av reglerna för den offentliga och privata sektorn, men att det mer uttryckligen borde framgå av lagen att det ska göras en strängare bedömning av mutbrott inom den offentliga sektorn. En lösning jag därför förespråkar är att man lägger till ett stycke i 5 a §, där man genom exempel tydliggör hur bedömningen för vad som är ett otillåtet agerande kan göras, samtidigt som det betonas att det råder skillnad mellan mutor som förekommer i den offentliga respektive privata sektorn.