Stadsomvandling i kulturhistorisk miljö : - En strategi för stadsomvandling i kulturhistorisk miljö och gestaltningsförslag för Gropen i Åtvidaberg

Sammanfattning: Sammanfattning Kulturhistoriska miljöer har tidigare lämnats nästintill oberörda bortsett från enklare upprustning för att inte vittra sönder. Dessa miljöer och dess byggnader har antingen blivit landmärken eller monument med tillhörande minnen som vittnat om vår historia. Det här har länge varit idealtypen för hur bevarande av kulturhistoriska miljöer ska se ut. Från 40-talet och framåt sker flera saker som påverkar vår syn på den moderna staden. En av effekterna av några av 1900-talets stora händelser i form av saneringsprojekt, miljonprogrammet och en ökad klimatmedvetenhet blir ett nytt planeringsideal, nämligen förtätning. Men hur hanteras kulturhistoriska miljöer i det nya planeringsidealet? Hur kan en stadsomvandling av ett område med kulturhistoriska värden se ut? Syftet med arbetet är således att bidra till kunskapsutvecklingen genom att ta fram en strategi för hur stadsomvandling i kulturhistoriska miljöer kan ske och testköra den genom ett gestaltningsförslag. Området Gropen i Åtvidabergs kommun har valts för gestaltningen. Genom att studera fyra fall: Södra centrum i Borås, Inre hamnen i Norrköping, Visby och Fixfabriksområdet i Göteborg inhämtas information om olika kommunala tendenser vid stadsomvandling i kulturhistoriska miljöer. Till varje fall genomförs en kvalitativ textanalys av antingen ett planprogram, en planbeskrivning eller ett strategidokument. De fyra fallen liknar området Gropen med sin närhet till centrum och kulturhistoriska värden. Utöver fallstudien med tillhörande kvalitativ textanalys görs också en inventering av området Gropen som ska gestaltas. Den strategi som togs fram innehåller en blandning av de olika tendenser som hittades hos kommunerna gällande prioriteringar vid stadsomvandling i kulturhistorisk miljö. I strategin bevaras byggnader samtidigt som den möjliggör för rivning av fysiska strukturer som saknar tydligt kulturhistoriskt värde eller inte bidrar till omvandlingens syfte. Den möjliggör även för nya byggnader vars arkitektur inte måste samspela med befintliga byggnaders arkitektur utan där en blandning av nytt och gammalt tillåts. En slutsats som kan dras både från strategin som togs fram och det gestaltningsförslag som gjordes var att varje områdes unika förutsättningar sätter ramarna. I fallet med Gropen var det topografin och potentialer kopplade till det som styrde omvandlingen, nästan lika mycket som befintliga kulturhistoriska värden. Lärdomen blir därav att en universell strategi för stadsomvandling i kulturhistoriska miljöer är svåruppnåelig, om inte omöjlig då varje plats är unik med egna förutsättningar. En strategi bör därför anpassas till varje givet område eller plats.