Rättspsykiatrisk vård som påföljd

Sammanfattning: I de flesta rättssystem i världen kan en förövare ställas till ansvar endast då denne är tillräknelig, eller med andra ord då denne är tillräckligt psykiskt frisk för att ha en handlings- och konsekvensförståelse. Sverige är ett av väldigt få länder som gör avsteg från denna princip, och även en person som vid gärningen var påverkad av en allvarlig psykisk störning måste ta sitt straffrättsliga ansvar. Den rättsliga särställningen ligger istället vid påföljdsbestämningen där möjligheten att dömas till rättspsykiatrisk vård finns under vissa givna förutsättningar. Syftet med denna framställning har varit undersöka rättspsykiatrisk vård som påföljd för brott och dess straffrättsliga betydelse ur ett straffmätningsperspektiv, samt att uppmärksamma den problematik som finns kring den rättsliga hanteringen av psykiskt störda lagöverträdare. Var går gränsen mellan vård och straff och finns det en proportionalitet och likformighet i påföljdssystemet för psykiskt sjuka brottslingar? Jag har vidare undersökt vad som ligger till grund för rättens bedömning av en eventuellt psykiskt störd gärningsman och om såväl rättssäkerhet som förutsägbarhet kan upprätthållas med den lagstiftning som finns idag. All tvångsvård är som namnet visar – en vård som ska genomföras oavsett patientens medgivande eller ej. Lagstiftningen är därmed en kompromiss mellan psykiatri och juridik där konflikten mellan patientens rätt till integritet och vård och kravet på en rättvis och förutsägbar straffrätt blir tydlig. Utgången av prövningen av den tilltalades psykiska tillstånd har en avgörande betydelse för påföljdsvalet, och därmed också för den tilltalade. Dennes intressen, det s.k. individualpreventiva intresset, är inte alltid förenligt med ett allmänpreventivt intresse vari samhällets rätt till skydd ligger. Rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning har fått kritik för att ha drag av smyginternering, då en patient kan fortsätta vårdas med hänsyn till att dennes återfallsbenägenhet i allvarlig brottslighet, utan att ha ett fortsatt vårdbehov. Detta ska jämföras med lagöverträdare som dömts till fängelse, där krav på varken förbättringsåtgärder eller uppföljning finns. Kravet för att erhålla en rättslig särställning med hänvisning till påverkan av en allvarlig psykisk störning är idag satt väldigt högt, och det har i praxis dessutom visats vara svårt att hitta en enhetlig tillämpning av vad som kvalificeras in under begreppet. Det finns en tydlig brist på en likformig begreppsanvändning, både såväl mellan olika yrkesgrupper men också mellan personer inom samma yrkeskategori. Domstolen tvingas förlita sig på sakkunnigas utlåtanden om den tilltalades psykiska hälsa, men ska ändock självständigt pröva, jämföra och bedöma den information som framlagts. Detta trots att rättens ledamöter i de flesta fall saknar psykologisk kunskap och de sakkunniga många gånger gör motstridiga bedömningar av en tilltalads psykiska tillstånd. När den medicinska bedömningen inte är tillfredsställande, faller det ned till en slags tillförlitlighetsbedömning – något som i högsta grad kan ifrågasättas ut ett rättssäkerhetsperspektiv. Vidare finns stora skillnader både i såväl tid för frihetsberövande som möjlighet till vård beroende på vilken påföljd som utdöms. Rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning tidsbestäms t.ex. inte alls och möjligheterna till psykiatrisk vård i fängelse för en psykiskt sjuk gärningsman kan vara begränsade. Såväl proportionaliteten som förutsägbarheten med denna ordning kan ifrågasättas. Det svenska systemet bygger idag på en föreställning om vårdandets positiva effekter – trots att det egentligen ännu inte finns någon forskning som stöder detta. En begreppsproblematik och brist på likformighet vid bedömningen av en tilltalads psykiska hälsa, tillsammans med en avsaknad av proportionalitet och förutsägbarhet vid såväl domstolsprövningen som vid verkställigheten av utdömd påföljd – gör att det rättsliga system som idag finns för att hantera psykiskt störda lagöverträdare har tydliga brister och kan ifrågasättas ur ett rättssäkerhetsperspektiv. Dessa utgångspunkter har varit det huvudsakliga innehållet för denna framställning.