Restriktiv restriktionsanvändning - om möjliga åtgärder för att begränsa restriktionerna på svenska häkten

Sammanfattning: Sverige har under mer än 20 års tid fått motta kritik från olika internationella organ på grund av den omfattande användningen av restriktioner för häktade. Restriktionerna innebär att den häktade begränsas i sina möjligheter att till exempel ta emot besök eller vistas i gemensamhet med andra intagna, vilket leder till att den häktade i hög grad isoleras. Syftet med uppsatsen är att bidra till diskussionen om vilka förändringar i lagstiftningen som kan och bör genomföras för att begränsa restriktionsanvändningen på de svenska häktena. Utgångspunkten är att restriktionsanvändandet måste minska med hänsyn till dess långtgående inskränkningar av de häktades mänskliga rättigheter. Studien genomförs med hjälp av rättsdogmatisk och komparativ metod. Utöver Sverige studeras också Danmark och Norge, bland annat eftersom de länderna också mottagit internationell kritik på grund av sitt restriktionsanvändande, men också för att det då är möjligt att genomföra studien med hjälp av primärkällor på originalspråk. Uppsatsens resultat visar att det finns flera tänkbara kategorier av åtgärder som kan vidtas för att begränsa restriktionsanvändandet. En av de viktigaste, och mest komplicerade, kategorierna rör ökade möjligheter till tidig bevissäkring. För att genomföra sådana åtgärder krävs förändrade bevisregler och genom det viss modifiering av i synnerhet omedelbarhetsprincipen. Vidare är det också möjligt att bland annat införa maximala tidsgränser för restriktionsanvändandet, högre krav på föreskrivet straff för att restriktioner ska bli aktuella eller en förändrad beslutsordning vid åläggandet av restriktioner.