Villkorad (be)handling Patientkonstruktioner, alienation och självstyrning i en tvärprofessionell kontext

Sammanfattning: Studien baseras på observationsreferat och transkriptioner från åtta tvärprofessionella teammöten, utan patientdeltagande, inom ramen för neurologisk rehabilitering. Syftet var att problematisera patientkonstruktioner i teamens framställningar. Dessa konstruktioner har vidare problematiserats genom organisatoriska/institutionella logiker och praktiker samt övergripande samhälleliga perspektiv. Materialet har analyserats med hjälp av interaktionistisk-konstruktivistisk observationsmetodik och kritisk diskursanalys. Bland studiens resultat märks att de patientkonstruktioner som skisseras är inkluderande på så sätt att de innehåller fler faktorer än verksamhetens primära fokus, samtidigt som de är exkluderande på så sätt att patienterna genom dessa konstruktioner beskrivs som mer eller mindre möjliga att hjälpa och behandla, baserat bland annat på sociala faktorer. Relationerna mellan patienterna och de professionella har analyserats med hjälp av begreppet självstyrning och denna relation betraktas som villkorad av organisatoriska paradoxer samt övergripande samhälleliga strukturer. I relation till profession diskuteras hur teamens framställningar konstituerar en gemensam professionell identitet, ”vi”, vilket antas maskera ojämlika möjligheter att få gehör för yrkesspecifik kunskap och samtidigt bidra till alienation i förhållande till patienterna. Den medicinska diskursen framträder som starkast avseende professionell legitimitet, men generellt överhängande status och därmed strukturerande för teamen framträder en antaget gemensam administrativ diskurs. För att uppnå förändring diskuteras behov av nya organisatoriska arbetsformer samt ett behov av en ökad problematisering av behandlingsrelationen och dess inneboende asymmetri, med fokus riktat såväl mot patienterna som de professionella. Konkret skulle detta kräva arbetsmetoder som förmår problematisera och fördjupa förståelsen för sociala faktorer, på alla nivåer, samt formerandet av gemensamma behandlingsstrategier där behandlingens ”vi” har fokus på patienten snarare än de professionella.